”There is a problem in Yanoun”. Detta är det första byns ordförande, Rashed säger till oss när vi anländer till byn Yanoun på norra Västbanken måndagen den 2 augusti 2010. Han syftar på de israeliska bosättningarna och utposterna som omringar byn. Rashed har precis sett bulldozern som har börjat röja en ny väg från bosättningen, ner mot Yanoun.
En israelisk bosättning är ett samhälle som bosättare har byggt på ockuperat palestinskt område med politiskt, militärt och ekonomiskt stöd av den israeliska regeringen. Bosättare har även etablerat små bosättningar som kallas för utposter som önskar bli egna bosättningar. I de flesta fall har israeliska inrikesministeriet inte formellt erkänt utposterna. [1] I dessa bosättningar och utposter bor israeliska medborgare. Palestinier är förbjudna att beträda eller använda denna mark, vilket skapar stora rörelserestriktioner.
Enligt humanitär internationell rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta sin egen befolkning till det ockuperade området. Alla israeliska bosättningar och utposter är därmed olagliga enligt folkrätten. I Yanoun bor cirka 60-70 personer. De har varit fler. I minnet hos de flesta människor i byn finns fortfarande händelsen 2002, då bosättare från närliggande bosättningen Itamar attackerade övre delen av Yanoun och drev folk från sina hem. [2]
När jag vandrar omkring i de översta delarna av byn står flera hus övergivna. Några dörrar är låsta och nyckeln finns fortfarande i fickan på husets ägare som nu bor i någon av de större städerna och byarna. Några dörrar står öppna och ett par kvarlämnade ägodelar vittnar om att det pågått ett vardagsliv innanför husets väggar. Sedan 2002 har en del byinvånare flyttat tillbaka. Någon liknande allvarlig incident har inte inträffat sedan dess, men rädslan hos invånarna finns kvar.
Jag sitter i tv-rummet hos Fatima (hon vill vara anonym och heter egentligen något annat) och har arabiskalektion. En okänd bil närmar sig byn. Fatima tappar koncentrationen och reser sig snabbt för att gå fram till fönstret. Denna gången var det en palestinskregistrerad bil. Men Fatimas reaktion vittnar om att hon är på helspänn när ett okänt fordon är på väg mot byn. Bosättare kommer regelbundet till byn till fots eller i bil. De flesta är beväpnade och hävdar att detta är deras land och inte palestiniernas. Den allmänna uppfattningen i Yanoun är att bosättarnas slutgiltiga mål är att driva palestinierna från området och marken tas successivt ifrån dem. Betes- och jordbruksmark som är så viktig för byinvånarnas överlevnad.
Yanoun består av två delar, övre och undre Yanoun. I undre delen bor Adnan. Han arbetar i staden Nablus som ligger cirka en mil norr om Yanoun. Adnan berättar att det hade varit enkelt för honom att flytta från sin hemby, som många andra gjort. Livet är svårt i byn, men Adnan berättar att han har en styrka som driver honom att stanna kvar. Bosättarna gör honom starkare. Så länge det finns möjligheter att sysselsätta sig i Yanoun, kan han hålla tankarna på bosättarna borta. På min fråga hur det kommer sig att han är så stark och var han får sin styrka ifrån svarar han:
– Det är min rättighet att vara stark.
Jag funderar över denna mening. Adnan och det palestinska folket har fråntagits många rättigheter, men styrkan att vilja fortsätta leva sitt liv på den plats man är född är i alla fall en rättighet som israeliska regeringen och de israeliska bosättarna inte har lyckats ta ifrån Adnan.
