Jag är nu på plats i Betlehem där jag ska vara under tre månader som följeslagare med Följeslagarprogrammet. Att vara följeslagare innebär att slå följe och lyssna på människors livsberättelse och vara närvarande i syfte att förebygga våld och trakasserier. I Betlehem innebär det konkret att bland annat närvara vid en vägspärr tidiga morgnar. Min första reserapport efter två dagar som följeslagare handlar om en morgon vid vägspärr 300, så som jag upplevde den.
Klockan är fyra på morgonen, det är mörkt ute. Huttrande går vi till vägspärr 300. Där har redan bildats en kö trots att den ännu inte öppnat. Många har åkt långa vägar innan de kommit hit och längs vägen pågår försäljning av mat och kaffe. Vägspärr 300 färdigställdes 2005 och är den största passagen för palestinier som ska ta sig från södra Västbanken till sina arbeten i östra Jerusalem och i Israel. Här passerar varje morgon mellan 4000 till 6000 människor. [1]
Vägspärren påminner om en terminal och börjar med en smal gång kantad av en hög stenmur och galler som leder upp till ett vändkors innan man kommer in i en ny byggnad med metalldetektorer. Slutligen kommer man till en kontroll där alla palestinier måste visa id-kort, visum och lämna fingeravtryck. För att en palestinier ska komma in i Israel krävs särskilt tillstånd. Det är den israeliska förvaltningen som godkänner eller avslår ansökningarna. Enligt Yara, vår lokala kontaktperson på Följeslagarprogrammet, måste tillstånden förnyas var tredje månad och många får avslag utan riktig förklaring.
Vårt uppdrag vid vägspärren är att räkna hur många människor som passerar och rapportera om någon hindras från inträde. Det handlar om att under veckodagarna bevaka rätten till arbete samt på fredagarna bevaka rätten att utöva sin religion [2] då människor vill komma till Jerusalem för fredagsbönen.
Människor trängs och plötsligt verkar någon ha svimmat inne i vimlet och får föras ut. Unga män börjar klättra på staketen för att snabbare ta sig fram. Vi passerar själva genom vägspärren, denna morgon tar det ungefär 25 minuter. Det är en bra morgon säger en man som går bredvid mig. Han säger att det dagen före tagit över en timme att passera. På fråga varför det tog så lång tid svarar han uppgivet ”Fråga dem, det är bara de som vet” och pekar mot soldaterna.
Vid utgången talar jag med en kvinna som presenterar sig som Halina. Hon arbetar i östra Jerusalem som städare. Halina säger att hon måste åka hemifrån redan klockan fem för att vara säker på att hinna fram i tid. Om hon skulle komma för sent är hon rädd att förlora sitt arbete. Arbetslösheten är mycket hög i Betlehem [3] och att få tillstånd att åka in i Israel är svårt. Halina säger att det inte blir mycket tid över för familjen.
Det är kallt ute så vi försöker stå så nära ingången vi kan men blir bortmotade av en israelisk soldat. Det är en obehaglig känsla att bli pekad på med ett laddat vapen. Klockan är fem och från Betlehem hörs böneutrop. På gångvägen ner mot bussarna faller män på knä. Tysta börjar de be. Allt fler ansluter sig och jag räknar snart till ett 30-tal män.
Plötsligt kommer en israelisk soldat fram och skriker åt männen. Jag förstår av sammanhanget att han säger åt dem att flytta på sig. Han petar på flera av männen med sitt vapen och de reser sig och går mot bussarna. En äldre man har svårt att komma upp och står kvar på knä. Soldaten går fram mot honom och sparkar honom i sidan varpå mannen faller till marken. Jag vill ropa åt soldaten att visa respekt men förstår att det bara skulle förvärra situationen vilket skulle gå ut över de palestinier som dagligen behöver passera gränsövergången för att kunna försörja sig, människor i ständigt beroende och underläge.
Muren som Israel har byggt täcks på Betlehemsidan av graffiti som handlar om att muren ska falla och om rätten till fred och frihet för alla. Efter en morgon vid gränsövergången är det också min önskan.
