Tidigt på morgonen den 9 april 1948 när invånarna i den lilla fridfulla byn Deir Yassin låg och sov kom attacken. Det skulle bli den mest ökända massakern i Israels blodiga historia. Medlemmar ur den judiska terrorgruppen Irgun ledda av Menachem Begin som blev Israels premiärminister 1977 tillsammans med Sternligan med Yitzhak Shamir i spetsen, Begins efterträdare som premiärminister på åttiotalet, mördade systematiskt så gott som hela byns vuxna befolkning. De flesta sköts ihjäl från kort avstånd efter att ha radats upp i långa led, även kvinnor och barn. Andra dog i sina hem då bomber slängdes in genom deras fönster. Röda korset som kom till platsen som första hjälporganisation hittade fyllda massgravar och kroppar dumpade i byns brunnar. Totalt rapporterade man 254 lik.
Ögonvittnet Fahimi var 12 år när det skedde. Han berättar: ”Judarna gav oss order om att ställa upp oss längs väggen och började sedan skjuta oss. Jag träffades i sidan, men de flesta barn överlevde eftersom vi gömde oss bakom våra föräldrar. Kulorna träffade min fyraåriga syster Kadri i huvudet, min syster Sameh i kinden och min bror Mohammed i bröstet. Alla andra i ledet dödades inför mina ögon: min pappa, min mamma, min farfar, min farmor, mina farbröder och fastrar och deras barn.”
Mohammed, 10 år, från en annan familj berättar: ”Jag gömde mig under mina föräldrars säng när terroristen kom in i vårt hus. Där jag låg kunde jag se kropparna av mina systrar och bröder falla till golvet. Jag hörde min mamma skrika länge och såg att hon var skadad, men jag vågade inte röra mig. Jag såg dem plundra vårt hus på värdesaker. Vid soluppgången drogs de döda kropparna ut ur huset och när jag såg min mamma bli dragen i fötterna som en säck vete började jag gråta okontrollerat. En av terroristerna upptäckte mig under sängen och jag slängdes upp på ett lastbilsflak tillsammans med några andra överlevande barn.”
De vittnar om grymma övergrepp, våldtäkter och plundring. En tredjedel av byns befolkning lyckades fly. De lever idag i flyktingläger främst i Jordanien. 25 av de tillfångatagna vuxna männen lastades på ett lastbilsflak och paraderades genom delar av Jerusalem. Folk hurrade längs deras väg. Männen sköts därefter ihjäl. De överlevande barnen släpptes av utanför Jerusalems gamla stad. De var frusna och rädda, fortfarande klädda i sina nattkläder. Det var mycket kallt på morgonen och barnen tryckte sig tätt intill varandra för att hålla värmen. De hade tagit sig in i Gamla stan till den öppna platsen utanför Gravkyrkan.
En ung kvinna var denna morgon på väg till ett möte när hon kom runt hörnet om Gravkyrkan och fick se en grupp blodiga och rädda barn tryckta mot muren. När hon frågade varför de inte gick hem tittade de på henne med förskräckelse i blicken, alldeles för rädda för att våga svara. Hon lyfte upp den yngsta på armen för att värma henne. Först då berättade en nioårig pojke att de var från Deir Yassin och visste inte vart de skulle ta vägen.
Hind Husseini, som naturligtvis hade hört om massakern på radio tidigare på morgonen, tog med sig barnen till sitt hem. Att sköta om dessa barn blev hennes livsuppgift. Den kommande veckan arbetade Hind och hennes väninna på att lokalisera de övriga överlevande barnen från massakern. Totalt hittade man 55 stycken. De hade körts till det muslimska kvarteret i Gamla stan och lämnats på gatan. Långt innan massakern i Deir Yassin hade den trettioåriga Hind kontroversiellt lagt alla planer på att bilda familj åt sidan för att viga sitt liv åt kampen för sitt hemland. Familjen Husseini var så nära aristokrati som islam tillåter och starkt engagerad i den palestinska nationalismen. Hind hade fått en fin utbildning och arbetade nu för en arabisk kvinnoorganisation.
Hon vände sig till sin inflytelserika familj för hjälp med att ta hand om barnen. Husseini-familjen var välvilligt inställda till Hinds nyfunna kall och gav henne den eleganta byggnaden Dar Husseini (Husseinis Hus) som hennes farfar byggt 1891. På sin trettioandra födelsedag bara två veckor efter massakern i Deir Yassin döpte Hind om den ståtliga herrgården till Dar Al Tifl (Barnets Hus).
Idag är Dar Al Tifl ett modernt barnhem för fyrtio föräldralösa barn och en välrenommerad skola för över tusen flickor från hela Palestina. Barnhemmet drivs av Hiddaya Husseini, det yngsta av de överlevande barnen från Deir Yassin. Hon adopterades av Hind och döptes till Hiddaya som betyder gåva. Hiddaya bor fortfarande i ett vackert hus inne på skolområdet och har anlagt ett museum till sin mammas minne. Hon har själv adopterat en föräldralös flicka som nu går på universitetet. Varje år i april hedras minnet av Hind och de människor som dog i Deir Yassin med en stor högtid på skolan. Vi följeslagare hade den stora äran att få närvara vid denna i år. Hiddaya, dagen till ära klädd i vacker palestinsk folkdräkt, ledde flickorna i dansuppvisningen.
På en kulle i närheten av den vackra platsen där byn Deir Yassin en gång låg, ca 5 km utanför Jerusalem, valde man 1953 att bygga det berömda förintelsemuseet Yad Vashem till minne av de judar som dog i andra världskriget. Här finns inte ens en skylt som berättar om Deir Yassins öde eller det faktum att massakern var en bidragande orsak till att över 700 000 skräckslagna palestinier lämnade sina hem under april-maj 1948 i fruktan för fler attacker och drygt 440 byar jämnades med marken. I juni samma år utropades staten Israel.
