Återigen i Yatta och South Hebron Hills för en ny period som ekumenisk följeslagare. Vad har hänt under de tre åren som gått sedan jag var här förra gången? Hur blir det att komma tillbaka?
Det första som känns när jag stiger in i ”vårt” hus är temperaturen – så behaglig! Inte sådär fuktigt kall, som gjorde att man alltid frös inomhus. Nu är det vår och lättare att leva här. Jag träffar vår granne och chaufför och hans familj – den har utökats med ytterligare ett barn. Abed är lika morgontrött, men har samma goda humör som förr, när han väl har vaknat. Sausan, som är utbildad lärare i engelska, har fullt upp med hem och barn, men erbjuder sig att ge oss lektioner i arabiska. Och Abeds gamla mamma sitter som förut på sängen och visar oss sina broderier.
Just nu är det Ramadan och det påverkar alla, muslim eller inte. Dygnet kastas om för många, det vill säga under fastan mellan gryning och solnedgång försöker man så långt som möjligt ta det lugnt, sova några timmar, korta arbetsdagarna. Fastan bryts exakt när böneutropen börjar vid solnedgången. Att som gäst komma till middagen tio minuter efteråt, som vi gjorde häromkvällen, är inte populärt. Alla är givetvis jättehungriga och säkert lättirriterade så dags på kvällen. Man kastar sig inte över maten omedelbart, utan börjar lite försiktigt med till exempel dadlar och vatten, för att sen njuta av alla maträtterna på bordet. Ofta tillsammans med vänner och släktingar. Och sen pågår festandet för många till långt inpå natten. För oss som har sovrumsfönster som vetter ut mot gatan är det väldigt påtagligt.
När vi besöker den lilla byn Susiya ser jag genast när vi kliver ur bilen att det finns en ny fin lekplats där. Jag minns den förra – den hade definitivt inte klarat en granskning enligt svenska säkerhetsnormer. Den nya ställdes i ordning i höstas och hägnades för säkerhets skull in. Men ett par månader efter att lekplatsen var klar vandaliserades den av bosättare i närheten. Skadorna är åtgärdade nu, men en bitter eftersmak finns kvar.
Under de två åren med pandemi har det inte funnits några ekumeniska följeslagare här. Och inte några andra ”internationella” heller. Den skyddande närvaro som vi till stor del ägnar oss åt syftar till att minska våld och trakasserier från bosättare och militär. Det verkar som om det stämmer – alltså att internationell närvaro påverkar förekomsten av övergrepp. Jag har redan under den korta tid jag varit här hört många palestinier berätta om hur läget har försämrats under de två senaste åren. Och jag kan se det i rapporter från FN. Alltifrån om hur bosättare allt oftare låter sina får beta på palestiniers odlade åkrar och hur både människor och får utsätts för stenkastning till ett ökat antal rivningar av bostadshus, vattenanläggningar och skolor från den israeliska statens sida1Data on demolition and displacement in the West Bank: https://www.ochaopt.org/data/demolition.
Givetvis kommer inte vår närvaro här att göra någon dramatisk skillnad. Men det känns meningsfullt att vara här igen, att med egna ögon se vad som händer och att försöka sprida kunskap om och intresse för vad ockupationen innebär för både palestinier och israeler.
- 1Data on demolition and displacement in the West Bank: https://www.ochaopt.org/data/demolition
