Hashem går förbi den här militära vägspärren flera gånger varje dag för att komma till sitt hus. Soldaten har sett honom förut. Han vet vem Hashem är. Men just idag har han bestämt sig för att stoppa honom.
Ghassan, vad gör du i din egen butik?
Ghassan är 18 år och driver en liten souvenirbutik tillsammans med sin bror, Ghassan’s gift shop. Butiken ligger mellan två israeliska militära vägspärrar, den som kallas Abeds vägspärr, eftersom den ligger bredvid palestiniern Abeds butik, och vägspärren vid ingången till Ibrahimimoskén.
Ghassan är här nästan varje dag. Han arbetar i sin butik. Sitter utanför, dricker kaffe och pratar med folk.
En onsdag när vi kommer förbi står Ghassan bredvid en soldat nere vid vägspärren vid Abeds butik. Soldaten håller i Ghassans gröna id-kort.
Efteråt berättar Ghassan för oss att soldaten kallade på honom när han satt vid sin butik. Han gick ner till vägspärren där soldaten krävde att få se Ghassans id-handling.
”Mitt id-kort är i butiken”, hade Ghassan svarat. Butiken som är kanske 15 meter bort.
Han hade vänt sig om för att gå och hämta det. Men soldaten vägrade att låta honom göra det.
”Går du nu arresterar jag dig”, hade soldaten sagt. Ghassans bror fick hämta hans id-kort. Efter många om och men släppte soldaterna honom och han kunde gå tillbaka till sin butik och sin bror.
Rör inte bilen!
Vi kommer upp till en militär vägspärr på Shuhadagatan, vägspärr 55. Detta är gränsen för hur långt palestinier får gå på Shuhadagatan. Det är måndag eftermiddag och soldaten som har vakten håller kvar en ung palestinsk man vid vägspärren. De står på varsin sida av vägen och ser på varandra. Soldaten håller palestinierns gröna id i sin hand.
Den palestinska mannen vill att vi ska stanna hos honom. Jag går fram och frågar soldaten vad som hänt och varför han håller kvar den unge mannen. Soldaten gör en rörelse med armbågen och säger att killen har stött i en israelisk bil som körde förbi.
Troligen värre för killen än bilen, tänker jag.
Jag undrar när han ska släppa honom. Det är upp till soldatens överordnade som han har kontaktat via radio.
Så vi väntar. Tiden går. Det knastrar till i radion. Någon säger något. Vår unga palestinska vän får tillbaka sitt id-kort samt en uppmaning på hebreiska från soldaten.
En uppmaning som varken han eller vi förstår.
Hashem, du måste ringa din fru!
Vägspärren som kallas ”Gilbert” ligger på vägen upp mot Tel Rumeida. Den bevakar en trevägskorsning. Inga obehöriga får närma sig den israeliska bosättningen som ligger längre upp på en av vägarna från korsningen.
En del palestinska familjer bor fortfarande kvar i närheten av bosättningen och använder sig av vägen upp mot den israeliska bosättningen för att ta sig hem. Men de har inte tillträde till hela gatan. De får inte gå för nära bosättningen.
En lördagskväll går vi förbi vägspärr Gilbert, drygt en halvtimme innan det blir mörkt. Mitt i gatan, kanske fyra meter från soldatens lilla vaktkur, står Hashem och röker.
Han är en av de palestinier som bor på gatan upp mot bosättningen. Vi ser att soldaten håller i ett grönt id-kort som är Hashems.
Hashem går förbi den här militära vägspärren flera gånger varje dag för att komma till sitt hus. Soldaten har sett honom förut. Han vet vem Hashem är. Men just idag har han bestämt sig för att stoppa honom. Soldaten kan lätt kontrollera id-kortet han håller i och se att Hashem är en av de som bor på gatan. Men trots det kräver han att Hashem ska ringa efter sin fru som är i deras hus så att hon kan komma och hämta sin man.
Men Hashem vägrar. ”Det här är mitt land och mitt hus”, menar han. ”Skulle du ringa efter din fru för att få komma hem till ditt eget hus?”, undrar han.
”Jag har tid”, fortsätter han. ” Jag kan vänta.” Det gör han.
Och vi väntar med honom.
Bilder
1. Ghassan hålls av militär vid vägspärren som kallas Abed. Foto: Johan Håkansson
2. Soldat som vaktar vägspärr 55. Till vänster syns hans vaktkur. Rakt fram delen av Shuhadagatan som palestinier inte får gå på. Foto: Johan Håkansson
