Varje tidig morgon möts jag av kaskader med böneutrop från minareten just utanför fönstret. Inga murar kan hindra rösten som klingar flera gånger om dagen och det är, när man tänker efter, ett väldigt kraftfullt möte.
Israeliska staten kontrollerar stora delar av demografin, både på det ockuperade området; OPt (Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem) och Israel. Idag är OPt delat i fyra områden; Norra, södra, centrala och Jordandalen och detta på grund av muren och bosättningarna (1). Tre miljoner palestinier och 450 000 israeler (dvs 149 bosättningar) lever i detta område (2.) I varje planerad israelisk bosättning – med informellt såväl som formellt godkännande av den Israeliska staten – finns en territoriell kontinuitet. (3) I stora drag kan man säga att varje bosättning för en palestinier innebär förminskad tillgång att röra sig mellan de palestinska byarna och städerna såväl som in och ut ur Jerusalem. Där en bosättning blir till skapas också checkpoints, dessa är vägspärrar som finns mellan så gott som alla palestinska städer och byar.
Vägspärrarna bemannas av israeliska soldater som kontrollerar alla förbipasserandes ID-kort och tillstånd. Den som saknar tillstånd att passera till en viss ort släpps inte igenom utan får vända tillbaka. Majoriteten av bosättningarna är omringade av spår, vägar och/eller muren som bestämmer bosättningarnas yttre gränser. De vägnät som löper mellan bosättningarna på OPt är inte tillgängliga annat än för israeliska bosättare. Genom den infrastrukturella planeringspolitiken visas tydligt hur det ockuperade palestinska området blivit till små enklaver. Varje palestinsk enklav är geografiskt separerad från en annan genom någon form av israelisk infrastruktur som t ex bosättningar, utposter, militärbaser, israeliskt vägnät och muren.
Det oroar mig att allt fler checkpoints drivs av privata vaktbolag och detta gör det givetvis mindre transparent och än mer utlämnande för alla palestinier som dagligen måste passera checkpoints på väg till sitt arbete och till skolan. Vaktbolagen drivs tekniskt sett under armén men i praktiken kan de göra vad de vill.(4) Enligt Försvars- och offentliga säkerhetsministeriet i Israel har det nya systemet ett dubbelt syfte; Det är tänkt att göra säkerhetskontroller mer effektiva samtidigt som själva proceduren är menad att förbättra ”nivån av service för det palestinska folket”, för att citera Rosenbaum, chef för det offentliga säkerhetsministeriet. Systemet är under expansion och under mitten av 2008 räknar Rosenbaum med att privatiseringen av checkpoints också startar runt Jerusalem området.
Alon, försvarsministerns förre säkerhetsrådgivare, varnar i Ha’aretz (5) för den reella faran för att privata bolag kommer att operera med instruktioner om att öppna eld utan överinseende/kontroll eller maktbefogenhet/myndighet. Han tillägger att det bakom den potentiellt ”positiva utvecklingen att civil arbetskraft anställs vid checkpoints pågår en farlig process som leder till att nationell säkerhet överlämnas i privata händer”. Checkpoints finns på palestinskt ockuperat område och det går inte att beskriva hur det är att stå bredvid i mötet mellan de som utsätts för etnisk åtskillnad och de som utför den.
Idag observerade vi Beit Iba checkpoint som är en av de tre checkpoints som finns för in- och utresande ur staden Nablus. Det var flera hundra människor, varav många studenter, som stod klämda i timtal innanför gallerstängsel i väntan på att komma igenom de elektroniska spärrarna över på andra sidan. Alla ville hem för att fira den muslimska högtiden Eid al-Fitr (6) och det var totalt kaos. Soldater hotade, slog och bråkade med människor av anledningar som är svåra att förstå. En man blev tillbakavisad för att han hade med sig ett barn som soldaten inte ansåg vara mannens barn. Det finns en regel som säger att barn inte får passera utan sina föräldrar och då måste man också kunna bevisa att man är förälder till barnet. Många studenter blev satta i förvar och då jag frågade en överordnad om dessa hade blivit arresterade eller inte fick jag svaret; ”they are delayed”.
Vi försökte att tala med soldaterna, att ringa Humanitarian Hotline och ICRC (7) men inget hände som förändrar deras situation. En kvinna kommer efter två timmar fram till mig och tittar mig i ögonen och säger; ”Last month they killed some of us and this is what we go through everyday, and you just stand here and do nothing”. Hon visade med handen att det inte fanns något mer att tillägga och gick sin väg. Jag kände mig vanmäktig.
