I den palestinska byn Um al-Kher på södra Västbanken finns inga riktiga hus, skulle en husbyggnadsingenjör från Sverige säga, utom möjligen ett par mobila trähus. Husen ser ut som de gör i byarna på södra Västbanken: väggar av sten eller betong som slutar cirka en meter från marken och ovanpå dem, en tältduk som ofta hålls fast av uttjänta bildäck hängande i rep efter sidorna av huset. En turist som ser husen kallar dem tält. För dem som bor här handlar det om hem för fast boende året runt.
Marken kring husen är stenig och sluttar ner mot en dalgång. Till denna plats kom ett antal familjer som flyktingar för mer än 60 år sedan. Efter staten Israels bildande tvingades de bort från sin gamla by Arad Rift och över gränsen till Jordanien. Sedan de vandrat omkring några år hamnade de i bergen söder om Hebron. De köpte ett område mark för ett antal kameler eller en summa pengar. Det finns olika berättelser om detta beroende på vem man frågar. I byn Um al-Kher hade de därmed på laglig väg skaffat sig mark att odla och bete för fåren.
Genom hjälpinsatser utifrån har byn idag tillgång till elektricitet som kommer från solcellspaneler och en vinddriven generator. Vattenförsörjningen är ett stort problem. Vatten forslas till byn i tanksläp som dras av traktorer. Vid ett tillfälle var Um al-Kher utan vatten under tolv dagar, enligt vad ett tidigare team följeslagare rapporterat. De israeliska myndigheterna har utfärdat order om rivning av de flesta byggnaderna inklusive en så kallad tabon, som är en ugn som bakar fantastiskt gott bröd.
1980 byggdes en israelisk militärförläggning nära Um al-Kher och efter något år blev den en bosättning som fick namnet Karmel efter en av de städer i bergsbygden inom Juda område som omnämns i Josua bok i Gamla testamentet.(Josua 15:55). Genom namnet görs en hänvisning till den bibliska historien.
Det är också vid Karmel, enligt 1 Samuelsboken, som den styvsinte, elake och välbärgade Naval befinner sig när David skickar honom en vänskaplig hälsning som bryskt avvisas. Navals kloka hustru Avigajil söker upp David, som är mycket upprörd, och lyckas genom en försoningsgest förhindra en hämndaktion mot Naval. Historien avslutas med att Naval dör i ett slaganfall och David gifter sig med Avigajil. (1 Sam. 25).
Idag bor cirka 70 familjer i Karmel. Enligt ett referat i tidningen New York Times är bosättningen ”en härligt grön oas som ser ut som en amerikansk förort”(1). Flera hus är gula med röda tegeltak. Här bor man bekvämt med luftkonditionering och rinnande vatten. Genom luftledningar förses Karmel med elektricitet. Under den mörka delen av dygnet är gator och vägar upplysta och starkt lysande strålkastare omger hela bosättningen.
Till Karmel hör också en kycklingfarm som ligger nordost om själva bosättningen. I fem långa låga byggnader tillämpas industriell uppfödning av kycklingar. Härifrån levereras tusentals kycklingar varje år som styckas, paketeras och fryses in innan de grillas och hamnar på någons middagsbord.
De två samhällena ligger alldeles tätt intill varandra. Ibland åtskiljs de av ett stängsel och ibland taggtråd, på andra ställen en väg eller en öppen gräsyta. Närheten mellan husen står i skarp kontrast till olikheterna i levnadsvillkor. Till en början fick byinvånarna i Um al-Kher sitt vatten från samma vattenledningar som bosättarna, men det upphörde snart. Eid Suleiman, som bor i byn och som är vår tolk när vi besöker byn, konstaterar att kycklingarna får mer vatten och elektricitet än människorna i Um al-Kher.
När jag ser de två byarna väcks den stora frågan till liv i mig, den jag burit med mig ända sedan jag kom hit: Finns det hopp om fred och försoning mellan israeler och palestinier?
När jag första gången såg Um al-Kher och Karmel på avstånd noterade jag genast närheten mellan människorna och tänkte att här skulle man kunna tänka sig att grannar står och småpratar med varandra över tomtgränsen. Jag insåg snart att det sällan händer, även om det kan förekomma. Avståndet mellan människors livsförhållanden, ojämlikheten och orättvisorna, är alltför stora för att naturliga grannkontakter skall uppstå.
Frågan är då hur skall människor i Um al-Kher kunna möta människor i Karmel? Är sådana möten önskvärda?
Jag vill inte vara naiv. Grannsämja är ingen självklarhet någonstans i världen och samtalsavstånd kan vara ungefär lika långt som ett stenkast. Men samtidigt: utan möten mellan människor finns inga förutsättningar för fred och försoning. Politiska samtal på hög nivå spelar naturligtvis sin roll i fredsprocessen. Dessa kommer dock att vara uddlösa och utan mening om det inte finns en vilja bland människor att betala det pris som freden kostar. Möten mellan människor i ömsesidig respekt är nödvändiga om fred och försoning skall kunna nås.
När man betraktar Um al-Kher och Karmel inser man att det kommer att krävas mer uppoffringar för vissa än för andra. Också friheten har sitt pris. Min skildring av de två byarna är inte en berättelse om skuld, utan om vem som har mest att ge när en fördelning skall komma till stånd. Åt den som har getts mycket kommer mycket att utkrävas.
Kanske är det framför allt frihet det handlar om, frihet för människor i både Um al-Kher och Karmel. ”Det finns ingen genväg till frihet”, sjunger Pete Seeger i My Rainbow Race, den sång i norsk översättning, som en norsk terrorist med många ungdomars liv på sitt samvete, ansåg har förfört den norska ungdomen. ”Nu är en tid att dela med sig vad vi har fått”, fortsätter Pete Seeger. Och lite senare i sången, ”Det är för tidigt att dö”.
Fotografier:
Bild 1 Själva ugnen i tabonen som bakar så gott bröd
Bild 2 Tabonen i Um al-Kher med husen i Karmel i bakgrunden
