– Vi är inte emot Israel, vi är emot ockupationen, säger Abu Saker. För bara någon vecka sedan revs hans hem och djurskjul ner för 14:e gången av israelisk militär.
Ett av de första samhällen vi besökte i Jordandalen var al-Hadidiya där vi mötte Abu Saker och hans familj. Familjen har bott på samma ställe i flera generationer och äger marken sedan det osmanska rikets tid.
Abu Saker är 65 år och har bott hela sitt liv i det lilla samhället. Hans familj är herdar, vilket innebär att de bor i tält och baracker och vallar får som livshållning. Under våra många möten under hösten berättade Abu Saker om hur hans familj har fått sina tält och hus rivna ett flertal gånger.
Jag försökte föreställa mig vad det innebär att få allt man äger rivet till marken samtidigt som vi satt i skuggan under ett av tälten och drack alldeles för sött te. I den stunden var det mer som en berättelse än verklighet, där vi satt i den lugna friden i dalen och lyssnade på Abu Saker som talade med stor inlevelse.
En tid efter mötet informerades vi följeslagare av en av våra partnerorganisationer att israeliska myndigheter och soldater hade kommit och rivit ner familjen Sakers samtliga boendetält, kök och staket. Det var först när jag såg det med egna ögon som den bittra sanningen blev begriplig för mig. [1]
På en skumpande färd längs den oasfalterade vägen tar vi oss ut till det lilla samhället som på kartan är utmärkt som al-Hadidya. Det är en chockerande syn att se hur det bara är högar av bråte kvar av det som var familjens hus och tält.
– Soldaterna kom i morse klockan sju och rev allt, förklarar Abu Saker lugnt.
Jag förundras av det faktum att en myndighet som river en familjs hem till grunden bara lämnar alla rester i högar av bråte på marken.
Abu Sakers fru Rokaya skyndar runt och försöker hitta saker som familjen behöver, som madrasser att sova på, mat till barnen som snart kommer hem från skolan och ännu inte vet vad som väntar, att deras hem är en klumpig röra på marken. Jag känner hur oron hopar sig i magen på mig.
Bakom en hög med bråte hittar jag familjens tvåårige son sovande på en madrass under en filt. Genast går mina tankar till flickorna som vi lekt med så många gånger, flickorna med de stora leendena och oförglömliga ögonen, Abu Sakers och Rokayas döttrar. Flickorna kommer snart hem från skolan och deras hem är inte ett hem längre utan en hög på marken. Hur hanterar man en sådan syn när man är åtta år? Vilka konsekvenser skapar det i själ och sinne på längre sikt? Sönerna som borde vara i skolan är i fullt sjå med att bygga upp en ny hage till fåren, den yngsta ser så trött ut att jag undrar om han skulle somna på studs om han satte sig ner.
Det är inte bara Abu Saker och hans familj som drabbas av denna praxis, att hus, tält och djurskjul blir jämnade med marken, husrivningar är vanligt förekommande i Jordandalen. Detta gör att familjer som i många fall lever utan el och rinnande vatten får uthärda iskalla nätter, regn och solens hetta utan skydd under dagar i sträck. [2]
Tanken på en generation som växer upp under dessa förhållanden, utan tillgång till de mest grundläggande mänskliga rättigheter får mig att fundera på hur ett långsiktigt fredsarbete kan äga rum. [3]
Kan säkerhet och fred skapas och upprätthållas av människor vars liv trasas sönder från barnsben? Det som ger mig hopp är att jag möter en styrka hos barn och vuxna som jag sällan skådat tidigare, en värdighet inför livets utmaningar som kan flytta berg.
Att sova under bar himmel, i ett landskap så vackert att det skulle kunna vara en gåva från Gud, blir till en mardröm.
