I fem dagar har byn Beit Fajjar, som ligger södra delen av Betlehems guvernörsområde, varit under belägring av israelisk militär. Jag har precis passerat fyra prickskyttar och en temporär vägspärr för att komma in i byn när jag möter en rastlös Mosa Thawpta. Han är sjukgymnast vid kommunens rehabiliteringscenter för funktionsnedsatta barn. Centret han arbetar på är öppet, men inga barn är på plats idag för att ta del av den specialundervisning, sjukgymnastik och socialtjänst som centret erbjuder.

– Det skulle ha varit fullt med barn här idag, säger Mosa Thawpta, och visar lokalen som ligger nedanför kommunhuset.
Rehabiliteringscentret är det enda centret i sitt slag som finns i södra delen av Betlehem och det har cirka 35 barn som dagligen kommer från byar runtom i Betlehem och Hebron. Men idag ser vi bara ett barn vid den rundvisning vi får. Centrets utrustning står orörd.
Anledning till denna tragiska syn är att byn varit belägrad sedan den 17 mars efter att två palestinska pojkar från byn skjutits till döds då de knivhuggit en israelisk soldat i trakten kring Nablus, som ligger cirka 60 km från byn. [1] I fyra dagar har ingen kommit varken ut eller in i Beit Fajjar. Idag är det första dagen folk tillåts komma in i byn.
Beit Fajjar är ett industrisamhälle som är beroende av sin sten- och marmorproduktion. Byn har cirka 11 000 invånare (2007) och har tre israeliska bosättningar belägna runt staden. [2] Rehabiliteringscentret för funktionsnedsatta barn som Mosa visar oss etablerades 2012 och är ett av få av sitt slag i området.
Mosa förklarar att belägringen gör det svårt för barn att ta sig till centret. Så länge belägringen existerar råder det en osäkerhet för barn i andra byar att resa in och ut från Beit Fajjar. Många är också oroliga för att soldater kan komma att skjuta tårgas och ljudbomber.
Det är inte bara rehabiliteringscentret som är drabbat av denna belägring. Enligt byns borgmästare Sala al-Dari, har mellan 30 och 40 universitetsstudenter nekats lämna samhället. Skolor i Beit Fajjar är idag halvfulla i brist på lärare som brukar komma från andra orter. Vidare har inga patienter fått ta sig till de sjukhus de behöver åka till och tre till fyra ambulanser har också blivit nekad inresa, enligt borgmästaren.
Vi möte även Ala al-Twee, en av stadens många företagare. Han menar att soldaterna har blockerat mellan 100-200 hektar av industriernas områden. Militären har även under blockaden konfiskerat tre av hans bulldozrar och medan vi är där ser vi hur mer industriellt material konfiskeras av soldater. Denna blockad får därför en negativ effekt på hela samhällets ekonomi. Ala med sina 50 anställda vet inte hur länge hans företags ekonomi kan klara av den militära belägringen.
När vi åker runt i samhället går folk omkring på gatorna, barn som borde vara i skolan spelar fotboll och män som brukar arbeta sitter längs gatorna och röker cigaretter. Vem vi än pratar med i byn uttrycker de enbart rädsla och osäkerhet. Det är en osäkerhet i folks ögon och vi kan känna av den. Staden är i blockad och ingen vet hur länge.
När vi möter borgmästaren är han upptagen med att både prata i telefon, skriva på papper och prata med andra folk i rummet. De senaste dagarna har varit hektiska för honom och det syns. Sedan blockaden startades har byn dagligen utsatts för räder. I morse greps hans son av militären. När vi frågar honom om gripandet vädjar han till oss om att inte fokusera på hans problem utan på stadens lidande. Han säger:
– Vi är ett samhälle som söker fred och arbetar för att ha en bättre framtid.
Enligt fjärde Genèvekonventionen, artikel 33, är kollektiv bestraffning olaglig. [3] Två palestinska män från byn Beit Fajjar har skjutits till döds efter att ha knivhuggit en soldat, men hela samhället bestraffas i denna belägring.
