Vårt teams uppdrag att dagligen vara närvarande i Gamla stan i Jerusalem ger oss mycket tillbaka. För egen del känner jag både vördnad och förundran och inte minst lust att veta mer om det jag ser.
De smala grändernas arkitektur stiger upp ur tusenårig historia. Affärslivet i de vackra stenvalven och på de mobila trävagnarna ropar efter försörjning, det vill säga de få kunder som finns i februari. Gatulivet vibrerar av människors framfart och möten – och av soldater och poliser i små grupper. Ibland står gatulivet stilla, i otakt med alla grupper av kristna pilgrimer som sakta rör sig längs Via Dolorosa.
Vi följeslagare hinner ta till oss av stadens liv och utstrålning, i denna ”Drottning bland städer”. Men också brottas med dess ”tillstånd under ockupation” och komplexa separation av människor.
Staden är delad, uppdelad i östra Jerusalem, av Israel ockuperat 1967 och annekterat 1980, och västra Jerusalem, israeliskt område sedan 1948. [1] I Gamla stan, en del av östra Jerusalem, finns fyra kvarter, det muslimska, det kristna, det armeniska och det judiska, alla med tydliga identiteter. Här rör sig människor till synes fritt i gränderna, med det finns betydande undantag.
Upp till området med Klippmoskén och al-Aqsamoskén, Haram al-Sharif, har tillträdet reglerats hårt. Turister, till vilka bland annat lokala kristna räknas, kommer in på området under vardagar, inte fredagar och lördagar.
För judar är det förbjudet att ta sig dit, av säkerhetsskäl. Under området vilar ruiner efter forntidens judiska tempel, förstörda av både babylonier och romare, åtrådda av religiösa judar. Aktivister bland dem vill resa templet på nytt, en ambition som avsevärt ökar vår tids svårigheter att bygga varaktig fred. En synlig del av tempelruinerna är Västra muren, en öppen böneplats för judar sedan området rensades från marockansk befolkning efter kriget 1967.
Det är kring det området vi i teamet turas om att gå dagliga vandringar. [2] [3] Detta för att observera mängden soldater och för att kontrollera om alla portdörrar till området är öppna för palestinska muslimer med Jerusalem-identitetskort, som vill gå dit. Äldre palestinier med identitetskort för Västbanken kan få tillstånd att komma in och då enbart till fredagsbön. Hittills har portarna varit öppna – och bevakade av polis och militär.
Ibland möter vi kvinnor som inte kommit in, och inte fått någon förklaring till varför de hindrats. Vid våra egna besök på det vackra området ser vi annars kvinnor sitta i grupp i skuggan under träden för att läsa och samtala.
Enligt organisationen Passia [4] ökade spänningen under 2014, även om Israel upprepat sin avsikt att inte ändra på försvarsminister Moshe Dayans beslut från 1967 att judar inte får be inom moskéområdet. Oron har ökat på grund av restriktionerna kring området, över mängden övervakningskameror och över besök av israeliska politiker och aktivister på området. Besöken har uppfattats provocerande.
I det muslimska kvarteret vajar den israeliska flaggan på hus som tagits över av israeliska bosättare. På en karta över Gamla stan markerar Passia 13 bosättningar i de kristna och armeniska kvarteren och 27 bosättningar i det muslimska kvarteret. [5]
Cirka 50 meter in på våra turer ser vi en israelisk bosättning som också tagit över närområdets lekplats. Huset är markerat med små vindslitna israeliska flaggor. På lekplatsen står en kur för de säkerhetspoliser som följer familjen varje gång de lämnar huset för att handla.
Vi känner ett starkt obehag över situationen och sorg över att barn växer upp under sådana omständigheter. Vi frågar oss på nytt hur många generationer palestinier och israeler som ska behöva uppleva separation och ockupation.
När jag går genom Jerusalem tänker jag: Hur länge kan Israel få fortsätta sin politik att tränga undan människor från sina hem och flytta in andra?
Bilder
1. Bosättning i Gamla stan. Foto: Kenneth Kimming
2. Haram al-Sharif – området och Västra muren. Foto: Kenneth Kimming