Walaa visar vägen längs smala stengator i den del av Hebron som kallas Casbah (gamla staden). Ljudet av våra steg ekar. Endast ett fåtal familjer bor kvar här och enstaka barn och katter springer runt under stenvalven, i övrigt är de flesta gatorna tomma. Det är svårt att föreställa sig att denna plats för bara trettio år sedan utgjorde Hebrons pulserande mittpunkt och huvudsaklig mötesplats för palestinier. Walaa växte upp i Casbah under Goldstein-massakern och andra intifadan, men bor nu i Sverige. Hon återvänder för att besöka familj och vänner, och beskriver kärlek till sitt hemland och kulturen. Samtidigt uppstår obehagliga minnen när hennes rörelser i barndomskvarteren övervakas av israelisk militär.
Enligt Joel, en av de före detta israeliska militärer som gått med i organisationen Breaking the Silence (BTS), startade spänningarna mellan israeler och palestinier i Hebron redan när Zioniströrelsen grundades. Åren 1929 och 1994 är viktiga för de respektive narrativen. 1929 utsattes judar för en blodig massaker i Hebron och 1994 mördades palestinier brutalt i Goldstein-massakern. Våldsdåd som är centrala för båda sidors narrativ. Joel berättar också att Hebron är den plats där bosättarrörelsen ska ha fötts. År 1968 var Hebron en stor palestinsk stad, men en grupp ideologiskt drivna israeler firade den judiska högtiden Pesach på ett hotell i Hebron under eskort av israelisk militär, och vägrade sedan lämna staden – bosättarrörelsen var född1 https://www.breakingthesilence.org.il. Hebron är idag den enda palestinska stad där det finns israeliska bosättningar inuti i själva stadskärnan, vilket gör Hebron till en tydlig symbol för hur palestinier påverkas av ockupationen. (För mer detaljer om Hebron som symbol för ockupationens konsekvenser, läs Sherins rapport: https://foljeslagarprogrammet.se/rapporter/hebron-platsen-som-speglar-ockupationen/)
Uppväxt på frontlinjen
Walaa, som växte upp i Hebron under 90-talet, berättar om åren innan familjen lämnade Casbah.
– Jag växte upp här, i det här huset (hon pekar). Efter Goldstein-massakern fick vi palestinier inte gå ut överhuvudtaget, bosättarna fick röra sig fritt trots att det var en av dem som utfört massakern. Jag och mina kusiner lekte på vårt hustak eftersom vi inte fick vara ute på gatan. En dag åkte en bil med bosättare förbi och började skjuta hejdlöst, det studsade kulor omkring oss och vi skrek … alla sprang in och ingen skadades, men våra vattentankar sköts sönder. Jag var sex år då.
När palestinierna till slut tilläts komma ut ur sina hem efter utegångsförbudet som efterföljde massakern hade staden förändrats. Bland annat var ingången till den palestinska marknaden blockerad av israelisk militär, och palestinier tilläts inte längre köra bil genom stadens centrum2 https://www.breakingthesilence.org.il. I och med undertecknandet av Hebron-protokollen år 1997 delades stadskärnan in i två områden: H1 och H2. Enligt protokollen utövar Israel direkt kontroll över H2-området, där cirka 33 000 palestinier och några hundratal israeliska bosättare har sina hem3 https://www.ochaopt.org/sites/default/files/h2_spotlight_april_2019.pdf. Walaa fortsätter beskriva hur det var att växa upp på denna plats:
– Jag och min familj bodde precis vid gränsen mellan H1 och H2 och det pågick oroligheter och skottlossningar varje dag, jag förstår inte att mamma lät oss gå ut. Under andra intifadan stängdes vår skola dessutom ner, så vi fick gå en lång omväg för att ta oss till närmaste ställe för undervisning.
Sedan år 2000 har allt mer extrema restriktioner påförts palestinier. Idag finns bland annat 21 permanent bemannade checkpoints i centrum, och vissa vägar i stadskärnan har palestinier över huvud taget inte tillträde till4 https://www.btselem.org/hebron/20110303_hebron_17_years_after_goldstein_massacre.
Foto: Alma
Säkerhet är det magiska ordet
Enligt Joel från Breaking the Silence är det framförallt tre faktorer som gjort livssituationen ohållbar för palestinier i Hebrons gamla centrum: separationspolicyn, bosättarvåldet, men också den militära närvaron. Checkpoints, patrulleringar och räder i palestiniernas hem under nätterna är bara några av de medel som militären använder för att, som Joel uttrycker det, visa närvaro:
– Strategin går ut på att hålla bosättare och israeler säkra genom att försätta palestinier i en situation av konstant osäkerhet. På detta sätt blir användningen av ordet säkerhet ett sätt att legitimera i princip vilka medel som helst.
Foto: Alma
Walaa bekräftar denna bild.
– Till slut blev det för mycket, situationen var ohållbar. Alla som hade råd att flytta gjorde det, även min familj.
Walaa började studera i Betlehem, men hon menar att det i den konservativa staden Hebron var kontroversiellt att hon som kvinna flyttade på egen hand.
– Jag pluggade och jobbade, jag reste utomlands, jag rökte shisha. Alla frågade mina föräldrar vad jag höll på med.
Hon menar dock att samhället i Hebron har blivit mer tolerant med tiden.
– Idag gör många tjejer det jag gjorde, men utan lika mycket motstånd. Hon tillägger med ett skratt:
– Förr skulle unga aldrig ha haft en partner innan giftermål, men idag finns större mod att gå emot normerna. Det sker ofta i hemlighet, men det är ändå en stor skillnad mot när jag var ung.
År 2015 kom Walaa till Sverige, men hon hade svårt att hitta jobb inom sitt yrke som business manager. Det var då idén om att starta en palestinsk restaurang väcktes. Idag har Walaas matlagning utvecklats från att dela recept på Youtube till en meny på den egenstartade restaurangen Sweet O Salti i Stockholm. Livet i Sverige innebär dock inte bara frid och trygghet. Att ha en palestinsk restaurang kan tyckas oskyldigt, men Walaa visar meddelanden som hon mottagit från ett anonymt konto via sociala medier: “Hur kan Sverige tillåta att du hänger din smutsiga flagga här?” och “Vi ska bränna restaurangen i natt”.
– Restaurangen bredvid min har en italiensk flagga på sin dörr, eftersom de serverar italiensk mat. På min restaurang serveras palestinsk mat och genom musik och konst skapas en atmosfär som påminner om Palestina. Jag har även en palestinsk flagga på dörren. Visst var det obehagligt att motta hot, men jag kommer absolut inte att ta ner flaggan.
Jag frågar hur det känns att vara tillbaka på gatorna i Hebron. Walaa säger att hon inte vill uppleva det som hände under uppväxten igen.
– Det är en extrem plats med extrema förhållanden. När jag växte upp var jag rädd, mer än rädd. Jag minns känslan av hur mitt blod verkligen frös till is i kroppen.
Ändå menar Walaa att hon var mindre orolig då än vad hon är idag.
– När jag var yngre gick jag ut och protesterade på gatan och sa emot militären. Nu vill jag helst inte se dem, jag vill inte ha med dem att göra.
Walaa säger att hon fått perspektiv genom att få uppleva en trygg tillvaro och är rädd att något ska hända hennes familj om de stöter på bosättare eller militär.
– Samtidigt älskar jag Palestina, att vara här med min son och min man är fantastiskt.
Jag frågar om hon tagit med sin son till kvarteren hon växte upp i.
– Nej inte än, han är för liten … men en dag kommer det vara dags att ta med honom hit och berätta om allt.
Foto: Alma
- 1
- 2
- 3
- 4
