Utan bygglov hindras utvecklingen på Västbanken

En familj får sina stora permanenta tält för sina djur förstörda och en hel skola rivs. Som skäl anges att de saknar bygglov. Men den israeliska militären, som ansvarar för bygglov på den största delen av Västbanken, ger i stort sett aldrig bygglov. Det verkar finnas en koppling till de ökade israeliska bosättningarna, och den konkurrens om mark det gett. Hela Västbankens utveckling hindras av situationen.

En tisdag får vi veta att en familj i byn al-Makhrour i utkanten av Betlehem på Västbanken drabbats av att den israeliska militären kommit till deras mark. En av våra kontakter skickar bilder och information till oss. Vi åker dit för att få veta mer. När vi anländer är redan journalister på plats, både från lokal-TV och från en Youtube-kanal. Det är ovanligt att palestinier som drabbas av ockupationens konsekvenser får sådan uppmärksamhet i massmedia. Men vi pratar också med mannen i familjen för att få höra själva direkt från honom vad som hänt.

Han heter Mohammad och berättar för oss att klockan halv nio på morgonen samma dag kom den israeliska militären och rev de tre stora permanenta tält han hade för sina får. Två militärjeepar, fem andra militärfordon, rivningsmaskiner och en minibuss med arbetare dök upp. De klippte upp låset till grinden till hans gård. De visade ingen rivningsorder utan bara sa att detta ska ske. Mohammad frågade om han kunde riva tälten själv men det fick han inte. Mohammad och hans familj fick flytta sina får och sedan rev militären de tre stora permanenta tälten. Det tog en timme.

Sköter israeliska militären bygglov i Palestina? Det kan man ju undra. Svaret är ja. Västbanken och Gazaremsan¹är ockuperat av Israel sedan 1967. Östra Jerusalem annekterades 1980. Sedan mitten av nittiotalet finns Osloavtalet som bara skulle gälla i fem år medan PLO som representerade palestinierna och Israel förhandlade klart, men Osloavtalet gäller fortfarande. Enligt det är Västbanken uppdelat i tre områden: område A, område B och område C.

Mohammads mark är i område C som utgör 61 procent av Västbankens yta. Enligt Osloavtalet har den israeliska militären hand om stora delar av både militära och civila frågor, däribland det som rör marken, i område C. Det är därför det inte är den palestinska myndigheten, och inte heller en civil israelisk myndighet, som sköter Mohammads bygglov, och som kommer och säger att byggnaden ska rivas. Utan det är den israeliska militären. Palestinierna i område C får idag sällan tillstånd att bygga och att utveckla sin mark. De tvingas då göra det utan tillstånd och hotas istället av att den israeliska militären kommer och river.

Till och med skolor drabbas av husrivningar. 2017 byggdes en lågstadieskola i byn Jubbet ad-Dhib en mil sydöst om Betlehem. Som så ofta hade skolan inte kunnat få bygglov och barnen, föräldrarna och lärarna har alltså fått leva med oron att skolan skulle rivas av israeliska militären. I mars i år genomfördes rivningen och under våren har därför undervisningen skett i provisoriska tält. Vi träffade rektorn förra veckan och hon berättar att nu står byn inför en svår situation. Bygger man upp en ny riktig skola så är risken stor att den rivs snabbt igen. Bygger man inte ny skola utan försöker låta barnen gå i en annan skola en bit bort, då blir det trångt i salarna och långt att gå.

Sedan ockupationens början har det successivt blivit allt svårare för palestinier att få tillstånd att utveckla sin mark. Fram till Osloavtalet kontrollerade Israel byggloven på hela Västbanken och efter Osloavtalet kontrollerar Israel byggloven i område C. Från början fick nästan alla bygglov. 1972 blev 97 procent av ansökningarna på Västbanken godkända, men 1988 var det nere på 32 procent. Sedan år 2000 har endast 245 av 6 532 bygglovsansökningar i område C blivit godkända, 97 procent av alla ansökningar om bygglov har fått avslag.² Samtidigt har antalet rivningsorder ökat allt mer. Fram till 1994 utfärdades relativt få, långt under 100 årligen. Från 1995 till 2008 ökade det snabbt och från 2009 har det varit storleksordningen 1 000 per år.³ Det skäl som oftast anges för att inte ge bygglov är att området saknar en översiktsplan. Israel kontrollerar framtagandet av översiktsplaner och så lite som en procent av område C har en översiktsplan.⁴

Israels politik drabbar inte bara område C utan även många byar i område A eller B eftersom de inte kan expandera in i område C. I område A och B är det extremt ont om mark. De palestinska kommunerna hindras att tillhandahålla grundläggande samhällsservice, de får alltså väldigt sällan tillstånd till sådant som att anlägga en ny väg, eller bygga nya skolor och sjukhus, eller bygga ut gamla. Område C har stor ekonomisk potential, för jordbruk, gruvor, industri och turism. Allt detta är mycket viktigt för Västbankens utveckling och för att minska arbetslösheten, men kan inte utnyttjas. De israeliska bosättningarna däremot, får tillgång till mycket land och blir uppkopplade till modern infrastruktur.⁵

Varför har då Israel valt att göra det så svårt, särskilt sedan nittiotalet? Enligt organisationen Bimkom beror förändringen i stor utsträckning på ökningen av israeliska bosättningar och den konkurrens om mark som detta lett till, särskilt sedan tidigt nittiotal.⁶ Antalet israeliska bosättare på Västbanken (här är inte östra Jerusalem medräknat⁷) ökade under åttiotalet från 13 000 personer till 82 000 personer.⁸ Över åttio tusen personer är en stor grupp med tanke på att Västbanken är litet, det är ganska exakt lika stort som halva Skåne. Sedan har ökningen fortsatt och år 2021 var siffran så hög som 465 000 personer. Dessa bosättningar är inte tillåtna enligt internationell humanitär rätt eftersom ockupanten inte får förflytta sin civilbefolkning till ockuperad mark enligt artikel 49 i Fjärde Genèvekonventionen.⁹