Jerusalem som centrum för tre världsreligioner lockar till sig turister och pilgrimer från hela världen. Gamla stan, denna lilla, men intensiva plats, med dess heliga platser, är kanske vad de flesta tänker på när de tänker på Jerusalem. Men här i Jerusalem finns också mycket annat. Här finns stadsdelen Silwan och alla dess husrivningar. Här finns Dr Salim och Ashgan som bor och jobbar i flyktinglägret i Shufat. Och här finns barn och unga som går till skolan. Här, under konflikt, ockupation och fredsarbete, ska de förberedas för allt vad vuxenlivet kan innebära.

En morgon befinner sig jag och en följeslagarkollega i Gamla stan för vår vanliga ”school run”, där vi befinner oss i Gamla stan innan skolorna börjar, för att utgöra en skyddande närvaro och för att rapportera om brott mot mänskliga rättigheter som sker. Vid en av de flygande vägspärrarna där vi ofta befinner oss ser vi en 17-årig pojke bli inropad av soldaterna. Soldaterna kollar pojkens ID-handlingar och gör en kroppsvisitering. Efter en stund börjar en av soldaterna göra ljud mot pojken, som för mig låter som om han kallar på ett djur. Pojken frågar till slut om han kan få tillbaka sitt ID, varpå den tillfrågade soldaten knuffar till pojken ett flertal gånger och tar tag kring pojken hals och håller honom mot väggen. Efter det förväntas pojken gå till skolan, göra ett av veckans slutprov inför sommarlovet, och fortsätta med sin vardag. Vi hinner ifatt pojken och frågar honom om händelsen. När vi försöker beklaga säger han att ”Det är okej”. Även rektorn på skolan säger att ”Det är okej, det är normalt.” Det är inte normalt. Men det är vanligt. Mellan 1 januari och 30 maj har teamen i Jerusalem gjort 64 incidentrapporter om kroppsvisiteringar av ungdomar under 18 år. 1Detta är siffror som bara speglar de tillfällen vi bevittnat under de timmar i veckan vi befunnit oss i Gamla stan och på de specifika platser vi befunnit oss på. Självklart pågår dessa incidenter även på andra platser och på andra tider.  Ett extra lager av förnedring är att dessa ofta sker inför turisters och lokalinvånares ögon. Även om rektorn säger att det är normalt så ser jag oron och tröttheten i hans ögon när vi varje morgon rapporterar om vad vi sett.  

Kroppsvisitering på väg till skolan. En del av många palestinska pojkars vardag.

Ockupationen är inget undantagstillstånd som låter samhällets funktioner stanna upp och vänta tills den är över. Generationer har växt upp i situationen som råder i landet, och om människorna ska få den utbildning de har rätt till måste andra krafter ta vid. Varje tisdag besöker jag och mitt team ett kreativitetscenter i stadsdelen Silwan. Stadsdelen har många problem och är bland annat plågat av mängder av husrivningar och vräkningsbeslut. Flera av barnen i Silwan kommer till centret varje dag, både före och efter skolan. Där kan de få hjälp med läxor, delta i aktiviteter och under sommarlovet finns också ett utökat aktivitetsprogram. En av de första gångerna jag är där träffar jag två flickor i 12-årsåldern som plockar fram pennor och papper åt mig, min kollega och dem. Vi har inte många gemensamma ord att prata med. Men vi ritar. Ett hjärta, en blomma, ett berg, ett träd. Jag frågar vad det heter på arabiska och de lär mig. Vid ett annat besök frågar jag dem via en översättningsapp vad de bästa med centret är. Någon svarar ”Min lärare” och någon annan svarar ”Allt!”. På centret konfronteras de inte med israeliska bosättare, och framförallt – här får de vara barn.

Gården utanför Silwans kreativitetscenter.

En dag besöker jag och en följeslagarkollega ett flyktingläger i Shu’fat. Flyktinglägret har funnits sedan 1965 och ser på utsidan ut som ett vanligt samhälle, om än väldigt nedgånget. Flyktinglägret ligger i de ockuperade palestinska territorierna, men tillhör vad som kallas Område C, vilket innebär att palestinier där lyder under israelisk militärlag. Palestinska auktoriteter har inte tillåtelse att förfoga över något i området. Detta gör att centret inte får pengar från någon officiell myndighet, utan går runt av donationer, ofta från utlandet. Vi träffar Dr Salim. Han har jobbat som läkare i lägret, och varit direktor på ett center för funktionshindrade. Nu är han pensionerad men är på centret som volontär flera gånger i veckan. På centret driver de olika typer av aktiviteter för människor i lägret. De har ett sommarläger för barn, framförallt barn med funktionshinder. De har kvinnogrupper, föreläsningar av jurister, och andra typer av kurser och studiecirklar. Dr Salim visar oss målningar på vägarna som barnen gjort tillsammans med volontärer på centret.

En av målningarna inne på centret i Shufat.

All denna verksamhet pågår medan lägret utsätts av militärräder flera gånger i veckan och området omringas av militära vägspärrar som kontrollerar de människor som vill ta sig ut ur området, om än bara för att ta sig till jobbet. Dr Salim berättar att livet i flyktinglägret inte är enkelt, men om centret och arbetet han gör säger han:
– Det här är vårt sätt att kämpa, på ett fredligt sätt.

Jag frågor Dr Salim och Ashgan om det skulle vara okej om jag skriver om dem, och lägger ut en bild på dem. De svarar:
– Ja! Vi vill att världen ska veta att vi finns. Vi vill att världen ska veta att det finns goda krafter här.

Dr Salim och Ashgan.
  • 1
    Detta är siffror som bara speglar de tillfällen vi bevittnat under de timmar i veckan vi befunnit oss i Gamla stan och på de specifika platser vi befunnit oss på. Självklart pågår dessa incidenter även på andra platser och på andra tider.

Fler rapporter