De är inte många, de är inte högröstade och de kommer inte med några komplicerade budskap. Ändå är dessa äldre israeliska kvinnor en idelig källa till inspiration för mig där de står, vecka ut och vecka in, med ett enkelt budskap: Stoppa ockupationen!
Jag och min andra följeslagarkollega sitter i baren på en restaurang i Jaffa i väntan på ett bord, när ett israeliskt par slår sig ned bredvid oss. Vi frågar lite försiktigt vad de skulle rekommendera på menyn och snart är samtalet igång. Just ikväll tvekar vi dock inför att svara på deras frågor kring vad vi gör här. Vi är båda trötta efter en lång arbetsdag som började vid varsin vägspärr. Vi har båda varit med förr och vet vilka reaktioner vi kan komma att få när vi berättar om följeslagarprogrammet. Frågor om vi är vänsterradikala, om vi är galna som inte förstått hur farligt det är på Västbanken, eller i värsta fall, om vi är Hamasanhängare. Det är inte alltid lätt att förklara att man kan kritisera ockupationen utan att för den sakens skull ta ställning för den ena eller andra parten i konflikten. Vi är här för att rapportera om brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten, inte för att välja sida. Därför är min beundran desto större för alla dem i den israeliska fredsrörelsen som på olika sätt protesterar mot det som sker och som inte är rädda för de stundtals hätska reaktionerna.
Ett exempel på detta är Judy Blanc, en kvinna på 87 år, som bland annat har gjort det till en del av sitt veckoschema att demonstrera mot ockupationen varje fredag. Vi har stämt möte med henne i hennes lägenhet i västra Jerusalem, ett hem fyllt med böcker och bilder på familjen. Först tycks hon förvånad över att någon intresserar sig för just henne. Inte finns det någonting märkvärdigt i det hon gör?
– Åk hem till era länder om ni hatar Israel så mycket!
Vi befinner oss i rondellen där organisationen Women in Blacks demonstration tar plats [1], och citaten ovan är bara ett axplock av vad folk skriker åt dessa ofta äldre damer. Många gånger är det inte bara förolämpningar utan även anspelningar på sexualiserat våld med referenser till våldtäkt och tortyr. Jag har funderat mycket på det här och jag vet faktiskt inte i ärlighetens namn hade jag nog inte orkat stå där tyst med min banderoll varje vecka, i synnerhet inte utan att se tydliga resultat. Det är därför fascinerande för mig att just denna grupp funnits kvar så länge när så många andra grupperingar kommit och gått.
Judy berättar sin egen historia, om hur hon träffade sin make på Harvard där hon studerade antropologi, och om hur han stred i kriget 1948, där han förlorade synen . Kriget benämns av palestinier som Nakba, katastrofen, medan det för israeler benämns som självständighetskriget, som slutade med att staten Israel utropades.
Själv gjorde Judy aliya (utvandrade till Israel) 1954 och hon vittnar om hur den första tiden andades socialism och framtidstro. Det var först i slutet av sjuttiotalet som hon aktivt började arbeta för att få ett slut på den israeliska ockupationen av Palestina. Initiativet Women in Black (WiB) sprang från en vänstergrupp som försiktigt började kommunicera sina politiska åsikter. Efter det palestinska upproret första intifadan, 1987 – 1993upplevde man ett ökat behovet av att förtydliga sina ståndpunkter, och det var genom inspiration från liknande rörelser i Sydafrika och Argentina som WiB tog sin nuvarande form under 1987-1988.
– Först visste vi inte riktigt hur vi skulle definieras som en grupp. Vi kopierade konceptet att klä sig i svart, och många var nervösa över att gå in de hårda politiska debatterna, så det verkade som en bra idé då att vara tysta under demonstrationerna och kommunicera med ett enda skriftligt meddelande: Stoppa ockupationen.
Judy säger också att det var första gången i israelisk historia som kvinnor tog en progressiv roll, och tror att det kan ha att göra med influenser från USA där kvinnorörelsen var mycket starkare än i Israel. Ändå upprepar Judy att WiB inte är grundat in någon djupare intellektuell feministisk initiativ utan som men ett konkret initiativ av kvinnor som ville visa sin oro och solidaritet för sin palestinska motpart.
På frågan om hur denna lilla rörelse har lyckats överleva 27 år är hennes svar enkelt:
– Uthållighet.
Judy är fortfarande tyst en stund, innan hon återigen upprepar ordet ”uthållighet”.
– Kvinnor har en unik förmåga att hålla ut, fortsätta, säger hon varmt.
Judy påpekar att vänstern idag är mycket svag i Israel och det är svårt att ha en annan åsikt i dagens högerradikala diskurs. Hon är osäker vad som kommer att hända med rörelsen när hennes generation inte finns kvar men styrkan ligger dock i att rörelsens grundläggande budskap är så tydligt och enkelt att många kan ställa sig bakom det.
Vi sitter länge i hennes mysiga vardagsrum, dricker lemonad och diskuterar feminism och politik i våra respektive länder. När vi väl är på väg ut kan Judy inte hålla sig längre utan visar stolt upp en bild och ett tidningsurklipp om hennes barnbarn Nathan Blanc. Han valde att stå upp för sina åsikter och vägrade öppet att göra militärtjänst. Judy förklarar att det hela slutade med att han fick åka in och ut ur fängelset tio gånger där varje period varade ett par veckor. Det är tydligen inte bara jag som beundrar dem som står upp för sina åsikter.
Bilder
1. Judy Blanc, en av grundarna av fredsrörelsen Women in Black under fredagsdemonstrationen. Foto: Ingrid Jacobsen
2. Varje fredag sitter de där med sina skyltar med ett enda budskap, oavsett om det är på hebreiska, arabiska eller engelska – Stoppa ockupationen! Foto: Anita Fuentes
