”Är det inte farligt att åka dit” frågade eller påstod en dam i Värmland, när jag berättade om mitt kommande uppdrag som ekumenisk följeslagare. ”Vadå”, undrade jag. ”Jo, du kan ju bli påverkad”, blev svaret! Det är precis så det förhåller sig – jag är och blir påverkad av det jag ser, hör och möter här. I det här brevet vill jag belysa frågan om vad som är dröm och verklighet i den komplicerade situation som råder här.
I påskveckan hade jag tillfälle att besöka gravplatsen på Scopusberget, där flera av de efterlevande till ”Jerusalemfararna” fått sin sista viloplats. ”Vad skönt du drömt” står det skrivet på en av gravstenarna. Enligt den roman som Selma Lagerlöf skrev, ville bönderna från Nås i Dalarna vara på plats i Jerusalem när Jesus kom tillbaka. Samma önskan anar jag också bakom de tusentals gravar som jag ser på västra sidan av Olivberget och vid kanten mot Gyllene Porten. Enligt traditionen ska porten öppnas först när Messias kommer till Jerusalem. En dröm som förenat både judar och kristna och en verklighet som låter vänta på sig!
Under min vistelse har jag också läst boken ”Inte bara Knutby – drömmen om det fullkomliga”. Själasörjaren Göran Bergstrand försöker där analysera och förstå drömmen och verkligheten bakom tragedin 2004. Han gör jämförelser med vad som hände i Nås på 1880-talet. Den nya tiden och dess verklighet skulle för dalabönderna uppenbaras i Jerusalem. I församlingen i Knutby tänkte man att Jesus skulle hämta sin brud. Drömmar kan hjälpa oss att förstå vår verklighet, men verkligheten kan också bli en mardröm… Under min vistelse har jag kommit att fundera över detta med drömmar, visioner och verklighet. Och jag påverkas och frågar mig om jag håller på att tappa tron och förhoppningen om att en fredlig lösning och framtid i denna del av världen är möjlig.
När Theodor Herzl skrev sin bok ”Judestaten” 1896, sågs den av många som en dröm, omöjlig och overklig. Sedan hände mycket under 1900-talets början och efter förintelsen i Europa och efter kriget här 1947-48 utropades staten Israel den 14 maj (60 år sedan). En dröm gick i uppfyllelse. Äntligen skulle det judiska folket få sin frihet och ett land att bo i! ”Nakba” – katatrofen, säger palestinierna här. Det finns mycket att skriva och säga om detta. Och verkligheten har alltid minst två sidor, en framsida och en baksida, vilket är väldigt tydligt här!
Framsidan mötte jag här i Jerusalem under min stipendievistelse 1993, då Yassir Arafat och Yitzhak Rabin nyss skakat hand framför Vita huset. Det omöjliga tycktes för en kort stund vara möjligt! Många hade en förväntan om samexistens, rättvisa och fred med två stater sida vid sida. Idag finns inget kvar av den drömmen — i varje fall har jag inte mött någon som numera tror på denna lösning. Som följeslagare kommer vi i kontakt med verklighetens båda sidor, såsom de är just nu. På fredagarna ansluter vi till och stöder ”Kvinnor i svart”. Dessa israeliska medborgare vill stoppa ockupationen och demonstrerar sedan 1987 under en timma vid en stor trafikplats i västra Jerusalem med skyltar och stora plakat. Manifestationen väcker ofta starka känslor. Bosättare och andra israeler förargas och avvisar budskapet genom att signalera, kasta ägg eller spotta framför kvinnorna och oss sympatisörer.
För någon vecka sedan hade jag ett samtal med en bosättare i 30-årsåldern. Hans dröm var en judisk stat. ”Vad tänker du då göra med fyra miljoner palestinier?” frågar jag. ”De kan flytta till Egypten, Jordanien eller Libanon”, blir hans svar och han tycks tro på vad han säger! En dröm, en idé som strider mot internationell lag och mänskliga rättigheter — den är inte möjlig. Under denna vecka har vi besökt ett beduinläger, ett par mil nordost om Jerusalem. Orsaken är att representanter för FN vänt sig till följeslagarprogrammet med frågan om vi kan bidra med vår närvaro. På en höjd ovanför beduinernas sommarläger har en bosättargrupp slagit sig ner sedan sex till sju år tillbaka. Nu har soldater eller personer utklädda till soldater hotat beduinfamiljerna. Ingen har hittills kunnat identifiera besökarna. De har skjutit i luften, hotat att döda och stött mot några beduiner med gevärskolvarna och sagt att familjerna måste flytta och att djuren inte får beta på området. Men beduinerna har utnyttjat området i många år, FN har bidragit med en enkel skolbyggnad långt innan bosättarna var på plats. Till saken hör också att enligt internationell lag och rätt är denna och alla andra israeliska bosättningar på Västbanken olagliga. De byggs dessutom på konfiskerad, stulen mark. De många bosättningarna försvårar och omöjliggör på sikt en framtida tvåstatslösning, enligt vad man kan höra människor säga här.
Vi kommer att besöka beduinlägret regelbundet varannan vecka, kanske kan det bidra till att mildra rädslan och skapa större trygghet. Förhoppningen är också att bosättargruppen ska se och förstå att det finns internationell närvaro och uppmärksamhet kring vad som sker i området. Om bosättardrömmen är att kunna inta landet — eller att möjligen kunna leva sida vid sida som grannar i två stater eller i en enda – hur ska man nå dit om man använder orättfärdiga och ojusta metoder? Verkligheten kräver rättvisa och sanning, vilket flera vänner på båda sidor påpekar i samtal och dialog.
Häromkvällen besökte vi ”Dalia Center” i västra Jerusalem. Kaféet drivs av organisationen Israeliska kommittén mot husdemoleringar (ICAHD). Det var alldeles fullsatt i lokalen och som speciella gäster fanns Cindy och Craig Corrie från USA på plats. Deras dotter Rachel Corrie dödades i Gaza av en bulldozer den 16 mars 2003. Som fredsaktivist protesterade hon mot en demoleringsorder. Hennes korta liv har resulterat i en teaterföreställning (visas bland annat i Göteborg i april och i Stockholm maj till juni 08) som skildrar hennes liv och uppväxt i en traditionell judisk familj i USA.
När Rachel Corrie kom till Israel och Palestina förändrades hennes liv — hon växer som människa, tar ställning för rättvisa, ickevåld och engagerar sig för att bygga broar, inte murar mellan människor. Hennes föräldrar åker nu runt i Israel för att berätta om sin femåriga kamp för att få veta sanningen om sin dotters död och för att få gärningsmannen ställd inför rätta. Deras berättelse berör regeringar, bolag, arméer och ger avslöjande glimtar av hur en kritisk sanning från gräsrötter förnekas och undertrycks. Craig Corrie avslutar cafékvällen och deras tragiska berättelse med några tänkvärda ord, dels ett citat och dels ett personligt tillägg: ”Gå inte upp på berget om du letar efter vatten” och ”Gå inte upp till toppen om du söker kurage”!
Jag konstaterar att när livet möter verkligheten kan idéer, drömmar och tankar förändras. Det gör livet spännande och hoppfullt. Samtidigt är det smärtsamt att uppleva att inget gäller för evigt — åtminstone inte i den här världen. Att leva är att låta sig förändras! I bästa fall kan drömmar förvandlas till sann och god verklighet. Men då gäller det att bevara nyfikenheten och glädjen. Vilket Bertil lyckades med, som jag en gång uppvaktade på 93-årsdagen: ”Det är så roligt och leva, för då får en se hur det går”!
