Näst sista tjänstgöringsdagen har jag bokat möte med Fayrouz Sharqawi och nu tar hon trapporna upp till uteserveringen där jag väntar över en kopp kaffe. – Marhaba, Kenneth, hälsar hon med ett leende som strålar likt den sol som äntligen värmer upp östra Jerusalem.
Fayrouz är en av samordnarna i den nya organisationen Grassroots Jerusalem. [1] En organisation som bildades för fyra år sedan för att synliggöra östra Jerusalem och samordna initiativ från lokala organisationer inom detta ockuperade område.
Det är andra gången jag träffar Fayrouz. Hon guidade för en månad sedan hela följeslagargruppen genom den palestinska byn Lifta, som sedan 1948 ligger i ruiner mitt i det nuvarande västra Jerusalem.
Lifta är en av de 418 byar [2] som förstördes i det som kallas självständighetskriget från den israeliska sidan och katastrofen (al-Nakba) från den palestinska sidan.
– Många kommer hit i goda avsikter att hjälpa och stödja. Men nu behöver vi ta tag i de resurser och kunskaper vi själva har och göra vår palestinska identitet och verklighet känd och trodd. Tänk om internationella organisationer lyssnat mer på oss palestinier och hämtat resurser från oss innan de byggt upp kontor och nätverk för att införa egna lösningar. Det har gått så långt att hyrorna stigit kraftigt i östra Jerusalem därför att husägare hellre hyr ut till dem som kan betala mer för ett kontor än vad palestinier kan betala för en lägenhet, säger Fayrouz med stor energi.
Därmed är vårt samtal igång och Fayrouz iskylda mintlemonad står framdukad vid en ny kopp kaffe till mig. Det går inte att ta miste på Fayrouz glädje över att få berätta om Palestina och det hon arbetar med och för i östra Jerusalem.
– Har du sett en karta som visar hela Jerusalem? Troligen inte, för antingen fokuserar kartan på västra Jerusalem medan den östra, palestinska delen är nedtonad eller så har du sett kartor från FN, där västra Jerusalem är nedtonat – som om det redan har försvunnit bort från det palestinska landskapet! Har du tänkt på hur svårt det är med våra ortsnamn? fortsätter Fayrouz.
– Sakta men säkert ändrar de israeliska myndigheterna namn på palestinska byar, därför att man funnit något som Israel anser knyta an till judisk historia. Mina föräldrars och deras föräldrars minnen från 1948 och deras palestinska identitet suddas ut bit för bit.
– Jag tillhör en släkt som långt innan Israel bildades 1948 har rötter i en by som ligger i nuvarande Israel. Jag börjar inse att jag och många med mig håller på att glömma bort både släkt och palestinska byar på israelisk mark. Vi kan inte mötas utan särskilda och sällsynta tillstånd, deras historia underhålls inte och nu införs regler så att de inte längre ska kallas för palestinier utan för araber. [3] Det kan inte bli en varaktig fred om alla de byar som förstördes 1948 glöms bort och om inte flyktingfrågan får en lösning. Den palestinska identiteten måste erkännas om rättvisa ska kunna uppnås och följas av fred och försoning.
Jag berättar för Fayrouz om mitt besök i byn Neve Shalom [4] för några dagar sedan och frågar henne hur hon ser på den byns drygt 40-årig uthållighet med samexistens mellan människor med israelisk och palestinsk bakgrund.
– Jag håller med om att Neve Shalom var en viktig modell för samexistens under 1970-talet. Då hade de militära lagar som gällde för alla palestinier upphört och en civil lag införts. Det var viktigt att få leva ett civilt liv. Men den lagen syftade aldrig till jämställdhet. I stället har den militära lagen nu getts fullt genomslag inom de ockuperade områdena Västbanken och Gaza. I Osloavtalet kring 1995 talas om dialog och självbestämmande, men hela avtalets avsikt har manipulerats bort av den israeliska staten. Vi måste få leva i frihet, inte överleva bakom mer eller mindre synliga murar, som så fort man tar sig förbi dem innebär konfrontation med den diskriminerande verkligheten.
Fayrouz skruvar ner tempot i sina förklaringar till mig och undrar lite försiktigt om det går för fort. Spontant är jag på väg att svara ja, men i stället hör jag mig själv ställa nästa fråga:
– Är detta en generationsfråga, eller hur ser ungdomar idag på sin palestinska identitet och på fredsarbete?
– Många av dagens ungdomar vill verkligen behålla sin palestinska identitet, men alla ”ömsar skinn” för att kunna leva ett värdigt liv. Vi längtar efter frihet efter många år av uteblivna resultat från såväl krig som förhandlingar. Ungdomar tar på sig frivilligt arbete för att de själva, men också barn, ska kunna mötas och koppla av från vardagens hinder. Och så har ju alla mobiltelefon och internet, det öppnar upp för ungdomarna. Det civila samhället behöver bli tydligare i framtiden. Det skulle också öppna upp för fredsarbete på bredare front, avslutar Fayrouz vårt samtal.
Hon strålar fortfarande av energi, entusiastisk över att kunna arbeta i Grassroots Jerusalem. En entusiasm som jag gärna tar med mig tillbaka och berätta om i Sverige.
Bilder
1. Fayrouz Sharqawi, Grassroots Jerusalem. Foto: Kenneth Kimming
2. Symbolbilden för Fredens oas med texten Neve Shalom, Wahat al-Salam. Foto: Kenneth Kimming
