Vapnen höjs och order ryts ut från de israeliska soldaterna på gatan. Den palestinska mannen som står några meter bort förblir stilla och tittar med frågande blick mot soldaterna. Det är en tidig fredagseftermiddag och hundratals palestinier tvingas navigera sig genom många av de israeliska vägspärrar som finns mitt i staden för att ta sig till Ibrahimimoskén. På bara ett fåtal timmar kommer dussintals personer att få sina kroppar, väskor och identifikationshandlingar undersökta.
Klick … klick … klick, låter det medan person efter person i den trånga kön passerar spärren som separerar souken, eller marknaden, från Ibrahimimoskén i Hebrons gamla stad.
Bönen börjar snart och folk är ivriga att komma fram. Turen kommer till mannen framför mig att passera men spärren vägrar att röra sig. Personerna som nyss gått genom måste först ta sig genom metalldetektorerna på andra sidan innan resten av oss i kön tillåts passera.
Efter en lång väntan kommer jag äntligen genom vägspärren. Jag står iklädd vanliga kläder och har min följeslagarväst nedstoppad i ryggsäcken.
Sedan jag anlände i Hebron har vi följeslagare inte tillåtits bära västen på den femtio meter långa sträcka som leder upp till moskén. Jag har många gånger frågat de israeliska soldaterna varför och hittills har jag endast fått ”för att jag säger så” till svar.
Jag kan se min vän Murad utanför moskén. Han äger en butik runt hörnet men på fredagar har han som de flesta andra stängt.
– Soldaterna är elaka och de kontrollerar alla i dag. Men vad kan vi göra? säger han och rycker på axlarna.
Vi fortsätter att prata om situationen i staden, om livet över lag och allt däremellan medan jag observerar entrén till moskén.
Alla som vill komma in måste passera ännu ett par metalldetektorer. Många pojkar och unga män måste även tillfälligt lämna sitt ID-kort hos de israeliska gränspoliserna.
Minaretens sång kallar till bön och fler människor strömmar mot ingången. Jag vandrar den korta gatan ned mot en annan vägspärr och passerar en militär kontrollpunkt på vägen. Nu får jag ha på mig västen igen.
Jag kommer till korsningen som vi följeslagare kallar ”The white lines checkpoint”, eller de vita streckens vägspärr, och ser en stor grupp pojkar och män stå vid ett av strecken som målats över gatan och gett vägspärren sitt inofficiella namn.
Jag upplever stämningen som mycket spänd. Ett tiotal soldater står i mitten av vägen med höjda vapen och siktar mot gruppen. Det ropas och gestikuleras från båda håll och trycket byggs upp medan fler människor anländer till vägspärren, men få släpps genom.
En man i medelåldern beordras som de flesta pojkar och män att lyfta upp sina byxben, sin tröja och snurra runt. Han gör som han blir instruerad av soldaterna.
De visar att han även måste knäppa upp byxorna mitt framför den stora folksamlingen men det verkar för mig som att mannen vägrar gå med på detta. Soldaterna drar sig närmare honom och ryter order på hebreiska.
Han tittar frågande och ibland uppgivet mot soldaterna under en lång tid. Stämningen är så pass spänd nu att vi misstänker att skott ska avlossas. Till sist vänder han tillbaka istället för att knäppa upp byxorna. Det blir inget besök till moskén för mannen i dag.
Från och med denna dag kände jag att den spända stämningen ökade kring Ibrahimimoskén.
Lite mer än en vecka senare sköts en sjuttonårig flicka till döds utanför moskén. Hon anklagas för att ha attackerat en israelisk soldat med kniv. [1] Dagen efter sköts men överlevde en ung palestinsk kvinna i samma område. [2]
Nu är jag snart på väg hem till Sverige igen och jag frågar Murad under ett av mina besök hur han känner för situationen i Hebron.
– Det är svårt att leva här, säger han och fortsätter:
– Vi vill bara kunna gå fritt på våra gator. Folk är rädda och desperata. Våldet hjälper inte. Situationen måste ändras. Men vad kan vi göra?
Fotnot: Murad heter egentligen något annat.
