Vägspärren stjäl liv

Hon berättar om sin pappas död, hur han hade kunnat vara vid liv idag om det inte vore för att de blev nekade en ambulans och sedan blev stoppade i vägspärren.

Jag har nyligen varit på ett tre dagar långt besök hos följeslagarteamet i Hebron och följt med i deras arbete. Hebron är inte som Jerusalem, här i Hebron kontrolleras större delen av staden av palestinska myndigheter, vilket betyder palestinsk polis, men i vissa områden är det israelisk militär som patrullerar och har säkerhetsansvar. Hebron är en av Palestinas största städer, men mitt i denna stad finns det områden som palestinier knappt får vistas i, gator som de inte får gå på. H1 och H2, det är områden som alla i Hebron känner till. H1 kontrolleras av palestinska myndigheter medan H2 är under israelisk kontroll¹. H2 ligger mitt i hjärtat av Hebron där man också hittar Ibrahimimoskén som är en religiöst viktig plats för både muslimer och judar, vilket är en av anledningarna till spänningar i den här delen av staden ². Idag är moskén delad i två, en för muslimer och en del som är omgjord till synagoga. 60 procent av byggnaden är synagoga och de övriga 40 procenten är moské.

Detta område kallas för ‘Ghost Town’ inne i H2, på denna gata får palestinier inte gå. Bild: Tove

Vid flera tillfällen när jag är i kontakt med israelisk militär får jag bita mig i tungan för att inte säga något olämpligt. De vet inte vem jag är eller vad jag har för kunskap om situationen men när de hälsar mig välkommen till Israel i en vägspärr eller avråder mig att gå in i ett område för att det är ett arabiskt och muslimskt, vilket gör att det kan vara farligt, så är det svårt att bara vara tyst. Palestinierna jag har mött har bjudit på te och kaffe medan de berättat om situationen och hantverken som de säljer. Israeliska bosättare och militär däremot bidrar inte alls till en känsla av trygghet. Hos mig har de skapat en känsla av otrygghet, till exempel när de fotograferat både mig och mitt pass, hotat med polis och utvisning.

Jag får följa med teamet för att möta en palestinsk familj som bor inne i H2, ett område fyllt av bosättare, militär, vägspärrar och gator som palestinier inte får vistas på. När vi följeslagare ska gå in i detta område är det västen av som gäller, här ger den inget skydd och framförallt så har vi blivit tillsagda att den inte är tillåten i det här området. Vi går in genom vägspärr 56 där det bara för några veckor sedan installerades ett fjärrstyrt vapen som producerats av företaget “Smart shooter”, bara namnet ger mig rysningar ³.

Det är en obehaglig känsla att vistas framför ett vapen där du inte vet om någon i denna sekund siktar på dig eller inte. När vi gått igenom är det dags att leta sig till familjen som vi ska besöka, en av döttrarna kommer och möter oss vid vägen. Tur är det för vi hade aldrig hittat själva, vi går som i en labyrint för att till slut nå fram till huset. Den vanliga ingången från gatan till huset stängdes för flera år sedan av israelisk militär och därför måste familjen nu sicksacka mellan skrot, skogsdungar och trappor för att komma fram till sitt eget hus. Nisreen al-Azzeh hälsar oss välkomna i dörren, det är hennes hus. Vi är inte de första internationella som befinner sig i detta hus, Nisreens man var en mycket aktiv aktivist som ständigt hade internationellt besök för att försöka upplysa om ockupationen och dess konsekvenser.

Följeslagare i ett område där vi genomför skyddande närvaro. Bild: Zandra

Överallt i huset hänger det konst, när man tittar närmare kan man se Nisreens signatur på alla tavlorna. Hon är konstnär och berättar hur hon hade en utställning i Paris 2019. Hon säljer sin konst så gott hon kan både här i hemmet och online till några kunder utomlands.

Hon kommer från en flyktingfamilj, född i Saudiarabien men när hon gifte sig med sin man Hashem flyttade de hit till Hebron.

– Jag kommer från en palestinsk familj som tvingades fly, och trots det hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara att bo här. Vi kan inte ens plocka våra egna oliver utan att bli trakasserade.

Idag är Nisreen änka, det är hon och hennes fyra barn som bor i huset efter att hennes man dog år 2015. Nisreens äldsta dotter berättar om pappans tragiska död.

– Jag vill berätta lite om min pappa, så ska jag visa er några filmklipp sen på hur det är att bo här.

Hon börjar med att berätta att Hashem opererades i början av 2015. Efter operationen var han svag. När det utbröt sammandrabbningar i området en dag så användes tårgas, det var på gatan nedanför och röken steg upp i huset. Så småningom kastades det tårgas både utanför huset och rakt in i familjens hus. Hashem fick svårt att andas och familjen ringde efter ambulans. Problemet är att palestinska ambulanser inte får åka in i H2, utan man måste själv ta sig till ett palestinskt område och därifrån transporteras med ambulans. Hashem bars ner till vägspärren för att kunna nå den palestinska ambulansen som väntade men israelisk militär vägrade att släppa ut honom. 10-15 minuter fick dom vänta innan Hashem släpptes ut. Då var det redan för sent.

Det är svårt att hålla tillbaka tårarna, här sitter en ung kvinna och berättar om sin fars tragiska död och tyvärr är hon inte ensam om att ha historier som dessa. Hela Palestina är fyllt av dessa historier. Nisreen är dock tydlig, hon tänker inte lämna sitt hem. Hon må vara omringad av bosättare och tvingas gå genom vägspärrar, men det här är hennes hem och hon vägrar låta någon annan bestämma när det är dags för henne att flytta.

När man går genom gamla staden i Hebron sitter dessa skyddande nät mellan husen för att bosättare brukar kasta ner saker på palestinier som går nedanför. Bild: Tove

Efter att vi har avslutat arbetsdagen kollar jag nyhetskanalerna kring vad som händer i Jerusalem och jag konstaterar att det är en mörk dag. Ett meddelande kommer från vår säkerhetsansvarige att mitt team inte längre får besöka Shuafat flyktingläger, det är för farligt. En israelisk soldat har blivit skjuten och nu påbörjas den kollektiva bestraffningen för en mans gärning, allt stängs ner och räderna skalas upp. Bilderna inifrån lägret visar något som ser ut som en krigszon. United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (UNOCHA) släppte nyss sin månadsrapport och den visar att 2022 är det dödligaste året på Västbanken på 16 år och ännu är året inte slut ⁴ .

Vittnesmålen från Nisreens familj, bilderna från Jerusalem och oron för kontakter som är fast inne i Shuafat gör att jag under min sista kväll i Hebron somnar med tårar rullandes ner för kinderna. Palestinierna ger inte upp och det ska inte jag heller men vissa dagar är tyngre än andra och det här är en sådan dag.

/Tove, östra Jerusalem

Fler rapporter

Ockupationens påverkan på skolgången

Eld upphör, nu

Unga armenier kämpar för att bevara sin närvaro i Jerusalem