Min följeslagarkollega Emmi och jag står vid en vägspärr. [1] Det är tidigt på morgonen. Mellan klockan 06.00 och 06.45 har vi räknat hur 259 palestinska arbetare mödosamt kommit igenom kontrollen in på ett israelisk-kontrollerat område. Likgiltiga i blicken, redo att redovisa id-kort, arbetstillstånd och fingeravtryck.
I de israeliska soldaternas ansikten är det lätt att utläsa hur meningslöst det känns att gå upp i ottan bara för att säkerställa att de palestinska arbetarna inte är terrorister. De känner givetvis igen människorna här från byn Azzun Atma. De går ju igenom här dag efter dag efter dag – så det blir inte av att de kontrollerar så många av de ryggsäckar eller plastpåsar med matsäck som arbetarna har med sig.
Inte långt härifrån finns en skola för palestinska barn. Många av barnen måste på sin väg till skolan gå igenom en vägspärr. Tungt beväpnade, israeliska unga män, några av dem i övre tonåren, klädda i kamouflagekläder, hjälmar och riktiga kulsprutor håller stånd mot skolbarnen, som om de vore farliga. Det är hemskt att se hur många av barnen skyggar med blicken och kramar varandras händer när de passerar igenom.
Ibland passerar någon gammal skraltig Volkswagenbuss, även flera ensamma bönder som blir dragna på sina små kärror av sina små åsnor. Vägspärren leder inte över till israeliskt område utan är bara ett rörelsehinder inne på ett helt palestinskt område. De unga soldaterna tycker det är tråkigt att kontrollera vad bönderna har på kärrorna och blir glada när de får se oss. En av dem kommer fram till oss och undrar om vi inte vill komma till dem och dricka litet kaffe. De är uttråkade och vi är förskräckta. Det blir inget kaffe den här morgonen.
Jag tänker tillbaka på de sista veckorna i Sverige, när en ny vän till mig, Afram, som flytt med sin familj från kriget Syrien, erbjöd sig att lära mig lite arabiska som förberedelse. Han är kristen och brukar komma till den kyrka jag tillhör hemma. En dag sa han:
– Anders, jag ska lära dig att säga ”Våld föder våld” på arabiska. Jag härmade honom så gott jag kunde och hans son Josef vek sig av skratt:
– Du säger näsa, fnissade han.
För mig är det en sorts våld det som soldaterna utsätter skolbarnen, lärarna, arbetarna och bönderna för. De är ju inga vanliga skolpoliser utan unga, israeliska soldater tränade för krig, tränade att se alla palestinier som fienden. Det maktbruket – det våldet – som satts i system, föder rädsla som i förlängningen kan leda till våld. [2]
Vid en kontrollerad gränsövergång vårt lilla följeslagarteam besökte för några dagar sedan kunde vi se hur en kvinnlig israelisk soldat upprepade gånger kränkte de köande palestinierna. De hånades och tvingades till kroppsvisitering. När vi frågade arbetarna vad det var frågan om skakade de bara uppgivet på huvudet. På grund av hennes nyckfullhet nekades de att passera och kunde alltså inte komma till jobbet den dagen. Några för att ”de hade för fina kläder”, några för att ”de hade för smutsiga kläder”. Vem ersätter dem för den förlorade inkomsten? Ingen.
Vi lyckades ringa några telefonsamtal den morgonen och via kontakter förstod vi att våra synpunkter på soldaternas behandling av arbetarna kommit fram. Nästa morgon, när vi åter fanns på plats, hade samma kvinnliga soldat en korrekt och faktiskt vänlig attityd. Bara en fick vända tillbaka jämfört med tretton dagen innan. [3]
Vid grinden fick jag fick ett samtal med Mohammad Yusef Amar som tålmodigt väntade på sin tur att få komma igenom den dagen. Han berättade att han, för att försörja sin familj, måste ta sig igenom här varje dag för att arbeta i Israel, för en lön som är cirka en fjärdedel av vad en israel tjänar. Passertillstånden [4] gäller egentligen bara för jordbruksarbete på den mark han äger, men hela hans olivträdsodling hade bränts ner. En dag var den bara borta. Han tror att militären hade ansett att den låg för nära muren och skymde sikten, och när Israel motiverar sina handlingar ”av säkerhetsskäl” så gäller inga motargument.
Att många palestinier arbetar inne i Israel utan de ”riktiga” tillstånden vet alla, även soldaterna vid kontrollen. Muhammad förklarar för mig att det alltid finns en risk för att han på vägen till jobbet blir stoppad av israelisk polis eller blir angiven av någon som misstänker att han arbetar utan tillstånd. Han skulle säkert få något straff för det, förlora det passertillstånd han har för att komma till sina marker, kanske till och med hamna i fängelse. Med ett svagt leende tillägger han:
– Förr, innan muren, då kunde jag ta med familjen i bilen och åka till havet.
– Det som vi har nu är inget liv.
I söndags efter gudstjänsten blev jag och några följeslagarvänner hembjudna på kyrkkaffe till en pensionerad, kvinnlig, lärare; Afaf. Vi bjöds på ett riktigt sött och gott bakverk – kanafeh – en specialitet för Nablus. Vi pratade om den svåra situationen förstås, och Afaf, som jobbat med barn och ungdom hela sitt liv, sa att hon var särskilt orolig för barnen, eftersom hon inte kan undgå att se under vilka omständigheter de växer upp. Innan vi gick visade hon stolt upp tavlor hon själv hade målat. Eftersom min mamma är målande lärare, så gjorde det att jag kände mig lite som hemma, trots att jag inte ens kan vardagsspråket här.
Min eftertanke kretsar kring människorna jag mött, barnen som varje dag i soldaternas ögon måste vara fienden på väg till skolan, soldaten som måste kontrollera dem, Mohammad Yusef som måste riskera tillvaron varje dag för att passera genom muren och den kristna kvinnan som bad med oss i sitt hem efter gudstjänsten.
Om Afram, min vän från Syrien, har rätt i att våld föder våld då är jag minst lika orolig som Afaf. Men jag ser ändå fram emot en dag i framtiden då jag kan dricka kaffe med den israeliske soldaten (som slutat vara soldat) – kanske med lite kanafeh som kaffe-bröd – varför inte hemma hos Afaf i Nablus?
Bilder
1. Det är i soluppgången och Mohammad Jusef Amar, 40 väntar på att släppas förbi vid jordbruksgrinden utanför Qaffin. Foto: Anders Carlehed
2. Många trängs för att passera jordbruksgrinden i Qaffin alldeles vid soluppgången. Foto: Anders Carlehed
