”Sluta fotografera”, skriker han till mig på bruten engelska. ”Sluta fotografera”, skriker han igen, samtidigt som han kommer springande mot mig med knutna nävar och redo för attack.
Jag befinner mig hemma hos den palestinska familjen Al-Kurd i området Sheikh Jarrah, som ligger i det av Israel annekterade östra Jerusalem. Jag och ett par andra följeslagare har tagit med oss några läsk och en påse med chips. Vi ska ha knytkalas tillsammans med några palestinska familjer och andra internationella aktivister. Vi står och pratar i trädgården och mannen i familjen, Nabeel Al-Kurd, poserar stolt framför de nyplanterade olivträden.
Några dagar tidigare fanns där bara en massa bråte från när de israeliska bosättarna i december förra året, tog sig in och ockuperade ena halvan av hans hus och kastade ut hans möbler i trädgården. Vårt samtal avbryts av att två bosättare i 25-årsåldern kommer inmarscherande i trädgården och går fram mot huset. Jag tar upp en kamera och börjar fotografera händelsen. Det är då de börjar skrika och rusa mot mig. Hatet lyser ur ögonen. Palestinierna kommer emellan och föser ut dem på gatan. En av bosättarna pekar mot mig och skriker något jag inte förstår på hebreiska samtidigt som jag tar ett till foto. Alla känner sig upprörda och jag som är ganska ny här undrar vad som egentligen har hänt.
– Sånt här händer nästan varje dag. De vill bara provocera och starta bråk. De vet att polisen skyddar dem, berättar en av besökarna.
Efter ett tag lugnar vi ner oss. Vi blir som vanligt erbjudna en kopp kaffe. Vi sätter oss ner och Nabeel börjar berätta:
– Min far fick den här tomten 1956 av den jordanska regeringen och FN:s flyktingorgan UNWRA mot att vi gav upp vår flyktingstatus.
Nabeel talar om att hans pappa ägde en stor restaurang i staden Haifa där de tidigare bodde. Men 1948 utropades staten Israel varvid cirka 700 000 palestinier flydde eller blev fördrivna från sina hem. De som flydde hamnade i flyktingläger i bland annat Libanon, Syrien och Jordanien. En stor del fick också en fristad i östra Jerusalem som då var en del av Jordanien. Många av de som fortfarande lever och var med om detta bär på nyckarna till sina hus och har en dröm att en gång få återvända. Den palestinska flyktingproblematiken har inte lösts trots att det är över 60 år sedan de flydde.
– Nu hävdar de israeliska bosättarna att detta är deras mark. Att judar ägde den här marken för över hundra år sedan, fortsätter Nabeel. Men Israel ger oss ingen rätt att återvända till våra hem i Haifa.
Efter kriget 1967, då Israel i strid mot internationella överenskommelser annekterade östra Jerusalem, började bosättarorganisationer hävda att olika områden tillhörde judar. De lutar sig mot gamla dokument från det ottomanska riket då området var under turkisk kontroll fram till första världskriget. Många av de palestinier som fördrevs från sina hem 1948 riskerar återigen att bli eller har redan blivit fördrivna från sina nya hem.
– Jag kommer aldrig att flytta en gång till, slutar Nabeel, samtidigt som ögonen i hans fårade ansikte blixtrar till av stolthet och viljekraft.
I området Sheikh Jarrah är det 28 palestinska familjer, sammanlagt cirka 550 människor, som hotas av vräkning. Man försöker att överklaga besluten till domstol, men dessa dömer för det mesta till bosättarnas fördel. Många hävdar (t ex organisationen Israeli Committee Against House Demolitions, ICAHD, se nedan) att detta är en medveten politik från Israels sida. Man kallar det för ”facts on the ground” eller till och med ”judaisering”. Det vill säga ju fler israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark, desto svårare blir det för palestinierna att få tillbaka marken vid en eventuell fred med en tvåstatslösning. Om man tittar på en karta över områden som israelerna nu kontrollerar kan man se att det palestinska området äts upp mer och mer. Som en schweizerost där hålen utgör Palestina.
– Jag tycker inte illa om judarna, förtydligar Nabeel, vi har levt ihop under flera tusen år. Min pappa hade massor av judar anställda på sin restaurang. Det är sionisterna, bosättarna, som tar vårt land ifrån oss som vi inte tycker om.
Nabeel fortsätter att prata och berättar lyrisk om fredagarna, då demonstrationen hålls. En demonstration som israeliska fredsaktivister startade för några månader sedan och som lockar mycket folk och även journalister. Hela världspressen har varit här. Under den här tiden har inga hus blivit ockuperade eller rivna. Men detta kan ändras när som helst. De palestinska familjerna i området lever med en daglig oro för vad som ska hända med deras hem.
– Många av barnen tar med sig sina leksaker till skolan för de vet inte om deras hem kommer att finnas kvar när de kommer hem, berättar Orly Noy från organisationen IrAmin (se nedan), på ett seminarium om husrivningar, där Orly är en av deltagarna. Hon berättar om bostadspolitiken som Israel bedriver i östra Jerusalem.
– Stadsplaneringen har ingenting med planering att göra. Det handlar om politik. Och målet är att den israeliska populationen ska öka och att den palestinska ska minska, fortsätter hon.
Detta innebär exempelvis att man inte ger palestinier byggnadslov så att de måste flytta eller bygga illegalt. Den går också ut på att leta upp de byggnader som byggts utan tillstånd och riva husen eller vräka de som bor där. Men även att kommunen inte tillhandahåller kommunal service såsom vägunderhåll, vatten, sanitet och skolor.
– Den enda kommunala service som Jerusalem ger palestinierna består av bulldozrarna som river deras hus, avslutar Orly sitt lågmälda men kraftfulla anförande med.
Det är svårt att förstå hur palestinierna orkar leva under dessa omständigheter. Hur de trots ständiga trakasserier och hot ändå skrattar och ler mot oss, och mot varandra. Hur de har tid och kraft att vara vänliga och bjuda på kaffe och berätta sina historier när vi kommer på besök. Kanske ligger svaret i det som någon har skrivit på en av de ockuperade husen med arabiskt snirklande bokstäver: ”Träd dör stående” — detsamma gäller palestinier.
