Jag har åkt till Israel och Palestina för att vara följeslagare. Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel vill bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. När jag valde att göra denna resa visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Som kristen är landet för mig ett heligt land. Som politisk intresserad är det en plats där en av världens mest komplicerade konflikter äger rum. Jag valde att åka ner med ett öppet sinne och för att förstå hur konflikten påverkar de människor som bor mitt i den.
Jag är placerad i Betlehem som ligger på palestinska Västbanken. Cirka 85 procent av Betlehems guvernörsområde befinner sig i område C vilket innebär att området kontrolleras av Israelisk militär och därmed försvårar utvecklingen i området [1]. Västbanken blev uppdelat i tre områden som ett resultat av Oslo-avtalet 1993. Områdena A, B och C och avtalet specificerar hur mycket de israeliska och palestinska myndigheterna kontrollerar. Område A styrs av den palestinska myndigheten, kontrollen över område B är delad mellan Israel och Palestina och område C är helt under israelisk kontroll [2].
Betlehem är en stad nästan helt omringad av en hög mur. Muren är byggd av Israel, som anger att den byggts av säkerhetsskäl, men är ett brott mot folkrätten då den är byggd på palestinsk mark. Muren fördöms av bland annat FN då den bryter mot konventionen om de mänskliga rättigheterna [3]. Som turist är det väldigt lätt att ta sig förbi muren. Turistbussarna får helt enkelt passera förbi vägspärrar för att ta sig till de heliga platserna i Betlehem. För en arbetande palestinier är det helt annorlunda. En liten bit bort från där turister tar sig igenom finns nämligen vägspärr 300 som är en av murens större passager [4]. Från klockan tre på morgonen börjar männen köa för att komma i tid till sina arbeten. Den smala gången fram till den militära vägspärrens första kontroll fylls upp fort och ett ordningsamt kaos börjar. Jag känner av människors frustration när den fjärrstyrda grinden sporadiskt stängs. Frustration och rädsla för konsekvensen att inte komma igenom i tid. Rädsla att förlora sin inkomst, rädsla då de vet hur lätt de kan förlora sitt tillstånd som möjliggör passage genom muren. Jag är där och ser hur folk pressar sig under stängslet för att komma före i kön och ser folk svimma för de blivit så trängda i gången. Jag känner själv paniken när jag pressas mot gallret när soldater motar kön bakåt. Jag stirrar på muren och undrar över dess nytta.
Jag åkte till Cremisandalen och mötte Issa Shalthe. Han berättar hur israeliska myndigheter planerar fortsätta bygga muren på palestinsk mark och skilja Beit Jala från
Cremisandalen [5]. Hans olivodlingar kommer förstöras och bara ett träd kommer lämnas kvar på västra sidan muren, själv bor han på östra sidan av muren. Eftersom Issa är palestinier innebär det att han måste försöka få tillstånd för att komma till sin egen mark. Issa säger trött till oss:
– De separerar oss från vårt hem, de separerar oss från vår framtid.
Jag tog mig till Aida Camp som ett av Betlehems flyktingläger. Jag ser barn springa, skratta och leka. Strax efteråt hör jag en knall bakom mig och vänder mig om. Barnen leker inte utan de springer och kastar glaskulor i riktning mot soldater som vaktar muren. Soldaterna svarar med lösa skott och senare med tårgas. Vi tar oss därifrån medan barnen forsätter kuta fram och tillbaka medan de skrattar. Jag tror det är en lek för dem.
Jag kom till Betlehem och blev förvånad av murens konsekvenser. Jag har överraskats av barn som kastar stenar och glaskulor mot soldater och överraskats av soldater som svarar med tårgas. Jag gläds över den gästvänlighet jag möts av bland palestinierna som mitt i konflikten tackar för följeslagarnas närvaro. Jag tittar på muren igen med dess konst som är målad på den. Den talar om hopp, hopplöshet, enhet, uppror, kärlek och fred.
Varför kastar de sten? Varför byggdes muren? Välkommen till Betlehem!
