Hur är det möjligt att den näst största gatan i en stad med 170 000 invånare är nästintill folktom? Läs om mitt första möte med staden Hebron.
Den 35-gradiga värmen slår emot oss när jag och mina tre kollegor försöker hitta till skuggan på Shuhada Street i Hebron. Klockan visar mitt på dagen och solen står högt, uppdraget visar sig bli svårt.
Vi befinner oss mitt i Hebron, den näst största staden på Västbanken, med cirka 170 000 invånare [1].
Trots sin storlek står vi konstigt nog nu mitt i tystnaden. Det enda som hörs är ljudet av militärfordon som rasar förbi i snabb takt med jämna mellanrum. I övrigt helt tyst. Och inte en människa så långt ögat kan nå. Hur är det möjligt mitt i centrum på en gata som räknas till stadens näst största?
Ganska snart inser vi att människorna varken tagit siesta eller lämnat stadslivet för semester på landet. Det är så här folktomt det är nuförtiden. Varje dag. Året runt. Vi hör ett svagt rasslande ljud och tittar upp. En liten flicka tittar nyfiket ner på oss från sin balkong, men vänder snart in när vi uppmärksammat henne. Nå, balkong och balkong, i ärlighetens namn ser det ju snarare ut som en bur när man ser till sättet den är inhägnad på. Rostiga stålvajrar och hönsnät, från golv till tak. Vi fyra följeslagare ser på varandra och inser ganska snart att vårt uppdrag nu har börjat.
Här i Hebron är konflikten mellan Palestina och Israel oerhört påtaglig. Ofta talar man om att konflikten kan upplevas i miniformat i just denna stad. Det som gör det väldigt synligt är hur staden är uppdelad i två delar; en som administreras av den palestinska myndigheten (H1) och en mindre del som är under israelisk kontroll (H2). [2]
När vi står i den gassande solen mitt på Shuhada Street befinner vi oss i den del av staden som är under israelisk kontroll. Sedan 1997 har Hebron varit uppdelad på detta sätt och är den enda stad på Västbanken, frånsett östra Jerusalem, där israeliska bosättare och israelisk militär både bor och verkar mitt i stadskärnan. Just här beräknas 500 israeliska bosättare bo och i utkanten av staden finns ytterligare en stor bosättning med 7 000 invånare. [3]
Skälet till tystnaden och avsaknaden av människor när vi står där på gatan är alltså att det enligt internationell rätt illegalt har byggts israeliska bosättningar i nära anslutning. [4] Det har blivit förbjudet för palestinska medborgare att vistas här, i de israeliska bosättningarna såväl som i kringliggande områden.
Hundratals affärer har tvingats slå igen, familj efter familj har flyttat och kvar finns nu inte mycket annat än igensvetsade portar och dörrar. [5] Flickan på balkongen tillhör en av de få palestinska familjer som fortfarande bor kvar. Eftersom de inte får vistas nere på gatan och därmed inte heller har möjlighet att passera in eller ut genom sin egen ytterdörr tvingas de gå genom grannars lägenheter, längs med takåsar och via provisoriska, instabila extrauppgångar som byggts till på baksidan. Allt för att komma, just det, hem.
Mitt i allt detta verkar även jag och mina tre följeslagarkollegor. Vårt uppdrag är att samarbeta med lokala palestinska och israeliska fredsorganisationer, och att finnas på plats i särskilt utsatta områden. Genom internationell närvaro kan vi bidra till att både förebygga och dämpa våld.
Trots detta begås många brott mot mänskliga rättigheter vilka vi dagligen rapporterar om till olika internationella organisationer och FN-organ. Och inte minst finns vi på plats för att berätta om flickan på balkongen.
Bilder
1. Handel och kommers är ett minne blott på Shuhada Street. Idag återstår igensvetsade portar med ett fåtal familjer på insidan. Foto: Jenny Nyström
2. H1 blir till H2 vid ingången till Shuhada Street. Metalldetektorer, ID kontroll och militärnärvaro vid dygnets alla timmar tillhör vardagen. Foto: Renan Leme
