“Mamnoua tajawul, mamnoua tajawul” ropar en knastrig megafonröst på bruten arabiska. De gröna militärjeeparna med sina blinkande oranga lyktor kör långsamt genom byn, brölandes ut samma meddelande om och om igen — utegångsförbud råder. Ingen vidare information ges.
Jag hade anlänt till den lilla palestinska byn Jayyous tidigare samma dag för att påbörja mitt uppdrag som följeslagare. Klockan var nu fyra på morgonen och de övriga följeslagarna — och resten av byn — började sakta vakna. Vi klädde på oss och sprang upp på takterassen för att se vad som försiggick. Några grannar stod redan ute på sina tak, insvepta i filtar och huttrandes i den smygande oktoberkylan.
Jayyous har bara cirka 3000 invånare, nästan så litet att vi kan se hela byn från vår takterass, men det är svårt att avgöra hur många israeliska militärjeepar som är inne i byn och vad som är på gång. De oranga ljusen kan ses på flera håll runtom i byn och megafonrösten ekar mellan husväggarna. Jayyous är en av flera palestinska byar på Västbanken som ofta drabbas av utegångsförbud och nattliga räder av den israeliska militären.
Byn ligger precis invid muren. Muren, eller barriären som den också kallas, separerar Västbanken från Israel och började byggas av Israel under 2002. Israel menar att muren är nödvändig av säkerhetsskäl, men den skapar många problem för palestinierna. Muren har på flera ställen byggts långt in på palestinsk mark — inte längs den internationellt accepterade Gröna linjen [1] – och många bönder har därför skiljts från sin mark. Den Internationella domstolen i Haag fastslog i ett yttrande 2004 att muren strider mot internationell rätt på grund dess uppförande på ockuperad mark.
Jayyous som är ett jordbrukssamhälle har påverkats påtagligt av murens dragning — 85 % av byns land ligger nu på andra sidan. För att kunna bruka sin mark måste jordbrukarna ha ett tillstånd. Tillstånden är inte bara oerhört svåra att få, de är också ofta begränsade till en eller två familjemedlemmar. Men hur en person ensam ska kunna skörda en hel olivodling kan ingen förklara.
Det börjar sakta bli ljust, byborna står kvar på sina tak. Nour, en av våra lokala kontakter, ringer för att uppdatera oss om situationen. “De är inne i ett hus nu, men de har inte arresterat någon än”, säger han trött. Det har inte varit några utegångsförbud på flera månader i Jayyous, men tidigare erfarenheter har gjort byborna vana vid att väckas mitt i natten — ibland flera gånger i veckan — och tvingas ut ur sina hus i väntan på att militären ska genomsöka det. Orsaken till utegångsförbuden är ofta oklar men många gånger slutar det med att någon arresteras.
Osäkerheten — att inte veta när man kan bli väckt mitt i natten eller om ens son, man, far eller bror kommer att arresteras — skapar frustration och rädsla. Många barn har svårt att sova och soldater figurerar ofta i barnens berättelser och teckningar. Men lika illa är kanske effekten på bybornas ekonomiska situation som skapas av ständiga avbrott i dagliga rutiner.
När utegångsförbudet plötsligt hävs klockan nio på morgonen är det försent för de flesta att ta sig till sina arbeten. En dagslön har gått förlorad. Många bönder kan inte heller ta sig ut till sina fält då de grindar där bönderna kan passera in till sin mark endast är öppna vissa tider (de öppnas och stängs av den israeliska militären). Skolan är stängd för dagen och barnen har ingenting att göra. När barnen går sysslolösa ökar risken att de försöker underhålla sig med mindre protestaktioner så som att sätta eld på en ansamling skräp invid muren — anledningen till militärens påhälsning denna gång, gissar många bybor.
En pojke och tre äldre tonåringar håller sig försiktigt bakom husväggen när jeeparna passerar på gatan nedanför. När soldaterna kört förbi plockar två av killarna upp stenar som de kastar iväg i en hög båge över hustaken, mot soldaterna — en slags protesthandling som, åtminstone denna gång, inte resulterar i vidare repressalier.
