Det första som slår emot mig när jag tar mina första trevande steg på östra Jerusalems gator är så klart värmen men även lukten. Första kan jag inte förstå vad det är som luktar eller var det kommer ifrån, ändå tills vår kontaktperson förklarar: – Det som luktar är skunkvatten som polisen sprejar i överflöd för att få bort folk från gatorna under oroligheter. [1] Det är lika bra att ni vänjer er. Välkommen till Jerusalem förresten.
När vi först kom hit var spåren av den senaste tidens protester och oro i samband med det pågående kriget i Gaza tydligt. Nu, två veckor senare, har de enorma mängder skunkvatten som polisen sprejat till slut tvättats bort och även om det fortfarande är spänt läge har situation för tillfället lugnat ned sig.
Ett tecken på detta är att gränspoliserna verkar mera upptagna av sina smarta mobiler än av omgivningen och kravallstaketen har tagits bort från gatorna. Under ytan kvarstår dock spänningarna och det kan ibland vara rent av jobbigt att följa nyhetsrapporteringarna, det är som att befinna sig i en dåligt amerikansk krigsfilm där allt fienden gör tolkas som en attack och de egnas handlingar glorifieras.
Det är svårt att avgöra vad som är sant och objektivt vilket inte minst var tydligt när en ung palestinsk man den fjärde augusti körde in en grävskopa in i en buss. Mannen sköts ihjäl på platsen och medan många israeler menade att detta var en terrorattack,[2] hävdade en av våra palestinska kontakter att det lika gärna kunde ha varit en olycka och att det inte kunde vara någonting planerat. Meningarna går isär trots att händelsen finns dokumenterad med ett videoklipp, och vi fick oroande rapporter om våldsamma sammandrabbningar under natten efter att det skedde.[3]
Jerusalem har historiskt sätt varit en mötesplats för många olika religioner, folk, kulturer och språk, vilket är inte minst tydligt i gamla stan. Den som liknade Jerusalem med New York var inte helt fel ute för innanför de gamla stadsmurarna möter vi en mängd människor vars förfäder kommit från världens alla hörn, allt från Afghanistan, Chad, Marocko till Frankrike. När man väl stiger utanför dess massiva portar är det däremot sällan som man ser att olika grupperingar interagerar och samlever.
Den som kommer på besök i staden kan välja att enbart besöka de västra delarna med kaféer, köpcentrum, kulturkvällar och restauranger som i vilken europeisk stad som helst. Det enda som påminner oss om att någonting inte är som det ska är de många säkerhetsvakterna på spårvagnen och på gatorna, här är spåren av ockupationen och palestiniernas många gånger svåra vardag långt borta. Det finns ingen synlig gräns eller mur som separerar väst från öst men skillnaden när man går över vägen in i östra Jerusalem är tydlig. Det är inte bara språket som ändras från hebreiska till arabiska utan även gatorna ser annorlunda ut med sämre underhåll och gatuförsäljare börjar dyka upp inom synfältet. Som turist är det lätt att man håller sig inom de gränser som guideboken satt upp, man ser helt enkelt vad man vill se och för den med skygglapparna på går det att nästintill ignorera ockupationen av det palestinska området.
Vårt uppdrag som följeslagare däremot är att inte blunda eller att förvrida sanningen, vi närvarar personligen vid vägspärrar, husdemoleringar och vid religiösa platser. Vi besöker familjer som tvingas leva med följderna av ockupationen, som riskerar att förlora sina hem eller vars barn blivit fängslade. Vårt uppdrag är helt enkelt att se och rapportera brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Vi har en spännande tid framför oss och jag ser fram emot att dela mina erfarenheter under dessa tre månader med er. Hoppas ni hänger med!
Bilder
1. Ett kvarglömt kravallstaket används numera som stege i Gamla Stan. Foto: Marie-Louise Kjellström
2. Efter bara några dagar får vi ett samtal om en husdemolering uppe på Olivberget, en illegal handling när det rör sig om ockuperad mark. Ingrid ser ut över vad som är kvar av huset och familjernas ägodelar. Foto: Firas Salah