Efter ett par dagars utbildning i Jerusalem är jag på min placering i Yanoun som ligger cirka 60 kilometer nordost om Jerusalem tillsammans med mina tre medföljeslagare. Vi vandrar genom det fantastiska landskapet i en dal omgiven av kullar. Oliv- och mandelträd kantar vägen där vi går och vi ser får, fåglar och rådjur. Idylliskt, jo och det stämmer bra med min klichébild av det bibliska landskapet. Men allt är inte så fridfullt som det kan tyckas och det finns en speciell anledning till att vi är just i Yanoun.
På kullarna som omger Yanoun finns det israeliska bosättningar som är illegala enligt folkrätten. Byborna tvingades 2002 lämna byn efter sex år av ständiga trakasserier och hot från bosättarna. Tack vare israeliska organisationer som till exempel Ta’ayush [1] och deras närvaro vågade byborna flytta tillbaka.
Den internationella närvaron, till exempel genom Följeslagarprogrammet, har gjort att byinvånarna känner sig tryggare och har kunnat bo kvar. 2002 vädjade lokala palestinska kyrkoledare till omvärlden om stöd och preventiv närvaro. Kyrkornas världsråd antog utmaningen och beslutade sända följeslagare och den första placeringen var just Yanoun. Sedan 2003 har det bott följeslagare i byn som består av cirka 80 personer och är en av de minsta kvarvarande palestinska byarna på Västbanken.
Från Yanoun täcker vi många andra byar i området kring Nablus. Teamet före oss introducerar oss i arbetet och i byn. Snart är det vi som kommer att ha ansvar för arbetet under de närmaste månaderna. Det känns som ett stort privilegium att få vara här som ekumenisk följeslagare men också lite skrämmande. Kommer jag och gruppen att kunna leva upp till förväntningarna på oss?
Gruppen som varit i byn i tre månader, har förberett ett introduktionsprogram och vi besöker bland annat skolor där vi följer ungdomar på väg till och från skolan samt ett beduinläger som riskerar att få sina tält rivna då de är uppförda på det som kallas ”Område C” enligt Osloavtalet från 1995. Palestinier måste söka tillstånd för minsta byggnad men beviljas väldigt sällan ett sådant. [2]
Första morgonen när vi äter frukost får vi ett samtal från vår chaufför som gör att vi måste ändra våra planer för förmiddagen. Under natten har det varit en husrivning i Nablus och vi åker dit. När vi kommer fram visar det sig att det handlar om en lägenhet i ett åttavåningshus och vi går in för att få en bild av vad det är som hänt.
Brodern till innehavaren av lägenheten berättar att 01.30 kom cirka hundra israeliska soldater för att riva så mycket av lägenheten som möjligt och när vi kommer in i det som finns kvar av lägenheten drabbas vi av förödelsen. Jag får genast en association till bilder från jordbävningar. Inga andra i huset varnades när ingenjörstrupperna bilade ner mellan- och ytterväggar på ett sådant sätt att inte hela huset kollapsade men att så mycket som möjligt av lägenheten förstördes.
Anledningen till demoleringen är att ägaren är åtalad för att ha attackerat bosättare.[3] Det är inte vår sak att ta ställning i rättsfrågan men vi tar ställning när internationell rätt kränks och detta är ett klart fall av kollektiv bestraffning då det drabbar den åtalades familj som också bodde i lägenheten.[4] [5]
Vi är de första utomstående på plats och vår uppgift är att dokumentera och rapportera det vi ser genom att intervjua och ta bilder. Rapporten går sedan bland annat till olika FN-organ där den utgör underlag för rapporter och statistik över effekter av den israeliska ockupationen av Palestina. Medan vi försöker få reda på fakta håller ett antal män på att röja i förödelsen. Jag konstaterar att det kommer att ta lång tid och kosta mycket pengar innan lägenheten blir beboelig igen.
En av grannarna som fått sina vattentankar skadade av nedslängda stenar säger -Vi får vara glada att de inte använde sprängämnen för då hade hela huset rasat.
Vi har mycket att prata om på väg hem till Yanoun och det är skönt att vi är flera och kommer så bra överens i teamet. Trots bra förberedelser kan jag inte låta bli att undra vad jag gett mig in på. Men jag är här för att lyssna till människors berättelser och sedan förmedla detta bland annat genom dessa reserapporter. Jag blir glad för kommentarer och frågor kring det jag skriver om.
