För mig har alltid dialog mellan de olika parterna i en konflikt varit den självklara vägen mot förståelse och slutligen försoning. Men ibland begränsar själva konflikten möjligheterna för individer från båda sidor att mötas. Det här en ung kvinnas berättelse om hur hon överkom gränserna, sökte sin fiende och fann vänskapen.
En solig eftermiddag sitter mina kollegor och jag och pratar med Haya Dawod som är en av Följeslagarprogrammets volontärt engagerade kontaktpersoner och tolkar i Hebron.
Hon är i 20-årsåldern och har nyligen tagit sin examen i engelsk litteratur från universitetet i Hebron. Hon lär nu ut arabiska och arrangerar engelskakurser för unga palestinska kvinnor och män på ett utbildningscenter i staden.
Vi sitter på ett av stadens caféer och röker vattenpipa medan vi småpratar. Haya berättar att hon har planerat en födelsedagsfest i staden Beit Jala för en av hennes israeliska vänner. Jag ler, säger ”vad roligt”, och lägger ingen vidare tanke på det hon just sagt.
Men hon fortsätter att berätta att hennes israeliska vänner är rädda för att komma till Västbanken, så det blir nog inget firande trots allt.
Då slår det mig – Haya är en palestinsk ung kvinna från Hebron. När har hon haft möjligheten att få israeliska vänner?
Av vad jag har observerat under min tid i Hebron så är vänskapsrelationer mellan israeler och palestinier ovanliga.
Hebron är Västbankens största stad med cirka 170 000 palestinska invånare och minst 500 israeliska bosättare i stadskärnan. [1] 1997 delades staden upp i två delar – H1 och H2.
H1 som utgör 80 procent av staden är under palestinsk kontroll. Israeler får inte beträda detta område. De kvarvarande 20 procenten ligger inom område H2 som är under full kontroll av den israeliska militären. H2 delas i sin tur in i områden där endast palestinier eller israeler får röra sig. [2]
Haya har bara besökt Israel ett fåtal gånger i sitt liv trots att avstånden är så små.
Det är inte bara i Hebron som ockupationen försvårar fysiska möten mellan palestinier och israeler. Den israeliska nyhetsbyrån Haaretz rapporterar att 101 olika typer av tillstånd begränsar palestiniers möjlighet att ta sig mellan ockuperade Västbanken och Israel. [3]
– När jag växte upp brukade jag hata israeler och ville inte ha något med dem att göra. Men även om jag kände avsky så var jag ändå nyfiken på hur de tänkte kring ockupationen och vad de tyckte om mig som person, berättar Haya.
Mediebilden på båda sidor i konflikten är ofta ensidigt negativ när den beskriver den andra sidan. De mycket ideologiskt motiverade bosättarna och den starka militära närvaron i Hebron bidrar ytterligare till att det är svårt för palestinier att få en nyanserad eller positiv bild av israeler.
År 2009 hittade hon en grupp på Facebook vars syfte är att föra samman palestinier och israeler i dialog och sociala sammanhang. Hon kontaktade gruppen och resultatet blev ett möte med israeler som ville träffa palestinier på Västbanken.
– När jag kom till mötet var jag rädd för att bli verbalt påhoppad eftersom min bild av israeler var att de också hatar oss palestinier.
Hon pillar med pipans munstycke och tar en klunk av sin iskaffe. Det är inte ovanligt att det sker våldsdåd på båda sidor i konflikten, och som följeslagare upplever jag att rädslan ofta är närvarande i Hebron.
– Men de visade sig vara lugna, nyfikna och förstående!
Hon fick berätta sin historia om hur det är att leva som ung kvinna under ockupation helt ostört i en halvtimma på mötet. Sedan fick de som lyssnat ställa frågor.
– Det var en känsla av lättnad att få tala till dem som jag då såg som min fiende. Och framförallt att få tala till punkt! säger Haya.
Hon berättar att hon också lyssnade till israelerna och att hon då insåg att vad de hade gemensamt var rädslan. Känslan av att dela någonting alls, om ens rädsla, gjorde att hon började se människorna bakom massan.
Det börjar bli kväll och sorlet på caféet övergår till ett lugnt mumlande. Bara mannen som förser vattenpiporna med nytt kol rör sig mellan borden.
Haya fortsatte gå på mötena och delta i sociala sammanhang med gruppen. De lyssnade på musik, dansade, lagade middagar och besökte varandras familjer till den grad det var möjligt under ockupationens begränsningar.
– Sakta men säkert växte förståelse för varandra fram och med förståelsen kom vänskapen, avslutar Haya.
