En av de första saker som jag reagerade på när jag kom till Israel och Västbanken är den ständiga närvaron av vapen som finns här. Denna närvaro börjar redan när du lämnar flygplatsområdet. Då passerar du en vägspärr där det står beväpnade vakter — några med pistoler i hölstret på livremmen och andra med ett maskingevär över axeln. Välkommen till östra Jerusalem, när du tar dig en promenad genom Gamla stan stöter du på fler vapen.
Vid Damaskusporten och Nya Porten står det beväpnade vakter. De är gränspoliser och deras främsta uppgift tycks vara att kontrollera att de palestinier som rör sig i Gamla stan har rätt att göra det; det vill säga att de antingen är permanent bosatta i östra Jerusalem eller Israel eller att de har ett tillstånd som ger dem rätten att tillfälligt uppehålla sig här. Så gott som varje gång jag går förbi vakterna vid Nya Porten eller de övriga vakter som är placerade på strategiska platser längre in i Gamla stan, kontrollerar de någon (oftast unga manliga) palestiniers papper.
I västra Jerusalem ser man dock mer sällan beväpnade soldater och gränspoliser. Därför blev jag och mina arbetskamrater förvånade när vi tidigare i dag hade ett möte med en kvinna från en av de israeliska MR-organisationerna som EAPPI samarbetar med. När vi satt på caféet i västra Jerusalem och pratade och drack kaffe stannade det plötsligt en privat buss på gatan framför oss. Ut välde ett trettiotal ungdomar i tjugoårsåldern, samtliga beväpnade. Vårt samtal stannade av och jag såg hur mina arbetskamrater, precis som jag själv, sneglade oroligt mot den beväpnade gruppen. Kvinnan som vi satt i möte med verkade emellertid inte reagera på dem alls och efter ett tag kunde vi inte låta bli att fråga henne om hon visste vilka de var. Hon svarade att hon antog att de var poliser eller soldater som var på någon form av utbildningsresa. Det visade sig att hon hade rätt. En av gruppens ledare som sett att vi såg sneglat på dem, kom fram och berättade att de var blivande poliser som skulle utbildas i mänskliga rättigheter och den politiska situationen i Israel.
Donna, en av följeslagarna i Jerusalemteamet, frågade vidare kvinnan från MR-organisationen hur hon känner när hon ser dessa beväpnade civilklädda ungdomar tidigt en måndag morgon på en helt vanlig gata i västra Jerusalem.
– Ursäkta att jag frågar, men känner du dig säkrare med alla dessa vapen omkring dig? För min del, säger Donna, så gör det mig väldigt nervös.
– Jag förstår det, svarar kvinnan och skrattar. De flesta som besöker Israel och som inte är vana vid att se så mycket vapen och vakter på allmän gata och vid ingångar till caféer och affärer blir chockade och förvånade när de kommer hit. Men för min del så känner jag mig faktiskt säkrare.
Hon berättar för oss att hon har bott i Jerusalem i över sju år och att hon bodde här på den tiden då det skedde mycket självmordsbombningar. Då skrev tidningarna om hur självmordsbombarna valde att utföra sina dåd på offentliga platser utan beväpnade vakter.
När vi lämnar caféet och är på väg hem funderar jag på den genuina rädsla för självmordsbombare och terrordåd som kvinnan vi mött beskrev för oss. Jag förstår den rädsla hon beskriver, men vad jag har svårare att förstå är hur den ständiga närvaron av vapen minskar denna rädsla. Det är möjligt att jag hade resonerat annorlunda om jag växt upp i Israel, men som jag ser det verkar det snarare logiskt att alla dessa vakter, vapen, vägspärrar och kontroller bidra till den ständiga oro och rädsla som tycks prägla det israeliska samhället.
Aster Boberg Menghestu
Jerusalem november 2010
