Vapen har blivit vardag

Det har blivit vardagligt. Att se vapen. Vapen som bärs av israeliska soldater i alla sorters sammanhang. Bosättare på joggingrunda med vapen dinglande över armarna. [1] Eller på promenad med barnvagnar, också med sina vapen hängande runt kroppen. Vad som i början kändes extraordinärt känns nu ofta som bara en del av vardagen. Vid den tanken kommer insikten om att jag nu, på något sätt, vant mig vid något som för många besökare kan kännas chockerande.

Jag befinner mig i Hebron, den största staden på Västbanken. Det är en plats som kännetecknas av en tung, israelisk militär närvaro. Här bor cirka 500 israeliska bosättare. De skyddas av cirka 2 000 soldater.[2]

Detta har, på olika sätt, satt sitt prägel på vardagslivet för de 170 000 palestinier som bor i staden. Man ser vapen ofta. På väg till skolan, arbete, på väg hem, på resor, på fritiden. Man ser israeliska soldater i vakttorn, soldater som patrullerar på gatorna, som eskorterar bosättare, som kollar palestiniernas identifikationshandlingar vid vägspärrar. Alltid med vapen i närheten. Vapen som, i olika vardagssituationer, siktas åt alla möjliga håll och åt människor.

Hebron beskrivs av många idag som en stad av spänningar. Det fanns tider när judar och palestinier fridfullt bodde granne med varandra i staden. Tider när Hebron var ett föredöme för samlevnad. Men till Hebrons tragiska historia hör till exempel att 67 judar dödades av palestinier i en massaker 1929 efter ryktesspridning om att det brutit ut kravaller i Jerusalem, och att judar höll på att attackera heliga muslimska platser. Cirka 400 judar räddades av sina palestinska grannar.

1994 skedde en annan massaker. 29 palestinier som hade samlats för att be i Ibrahimi moskén sköts till döds av Baruch Goldstein, en läkare för den israeliska försvarsmakten (Israel Defence Force). Detta skedde under Oslofredsprocessen. [3] Abraham, de monoteiska religionernas fader, ska ligga begravd i byggnaden där 1994 massakerna ägde rum, som idag är hälften moské och hälften synagoga. Det ligger i Gamla stan i Hebron. Detta är en av anledningarna till att området är av stor betydelse för båda sidor vad gäller konflikten mellan Israel och Palestina och till varför det finns bosättare i Hebron.

Israel ockuperade Palestina efter sexdagarskriget i 1967.[4] Den första bosättningen i Hebron efter kriget etablerades 1968. Ockupationen innebär bland annat att palestinier på Västbanken lever under israelisk militär rätt, till skillnad från bosättarna som faller under israelisk civil rätt. [5]

Livet på Västbanken präglas till exempel militära order, rörelserestriktioner, otaliga tillståndssystem och hundratals checkpoints för palestinier. Ett vardagsliv baserat på separationsprincipen. Bosättarna och den palestinska majoriteten hålls separerata med hjälp av mekanismer som militära order, enligt B´TSelem, en frivillig israelisk organisation för mänskliga rättigheter i de ockuperade palestinska territorierna. [6] Till exempel förbjuds palestinier från att gå på vissa gator som används av bosättare i Hebron.

Allt detta förmedlar en känsla av att den sorts fred som idag finns verkar upprätthållas av denna tunga militära närvaro, av synen på vapen i vardagen. En bräcklig sorts fred. Den ljusgröna plastfickan som ofta tas fram av palestinier som måste identifiera sig för israeliska soldater i sitt vardagsliv är en vanlig syn. Likaså den mörkgröna färgen av israeliska arméfordon och uniformer, soldaternas skottsäkra västar och svarta vapen.

Att få syn på vapen i allehanda vardagssituationer hör till det normala här.