Kvinnorna kunde ha haft det bättre men de tvingas leva i en annan tid än vår. Förutom det hade också bruden otur.
— Det svåraste med ockupationen är att på grund av fördrivningen ständigt tvingas skiljas från nära och kära, säger Sara medan hon gråter. Sedan fortsätter hon berätta om hur hon mår.
Sara och Hagar är beduiner och bor i norra Jordandalen, i den lilla byn al-Aqaba där alla byggnader i princip har rivningsorder. [1] De är gifta med samma man. Det var svårt för Sara i början att acceptera att hennes man skulle gifta sig för andra gången. Hon hade inget val än att acceptera detta men nu är fruarna som vänner och hjälps åt med allt. Männen vill ha många barn, säger Sara, det är därför de gifter sig med mer än en kvinna.
De går upp tidigt, innan morgonbönen, cirka klockan fyra, varje morgon. Först matar de boskapen, fåren och getterna samt hönsen. Hon separerar de små lammen från sina mödrar så att de får det lugnare. Sedan gör de te och frukost till barnen. Klär barnen och när de gått till skolan gör de frukost till sig själva och sin man. Efter frukosten tar mannen hand om djuren, de ska ut och beta. Dock finns det lite att beta och bergen är avstängda för beduinerna här. Israel har beslutat att de omgivande bergen är militärt område. Totalt 45 procent av Jordandalen är av Israel klassat som militärt område. [2] Det kan vara farligt att gå där. Alla jag träffat har berättat om att deras djur blir konfiskerade av israelisk militär när de är på områden som israeliska myndigheter menar är olagliga för palestinier och att de förlorar djur och pengar då det händer.
Det blir väldigt kostsamt med boskap och vinsten liten säger Sara. Arbetstillstånd i Israel är svårt att få och lönerna är väldigt låga. Hon menar att de har tvingats in i fattigdom på grund av ockupationen. De hade exempelvis kunnat odla grönsaker själva, men vattnet är för dyrt. De hade inte behövt sälja så många djur om de inte hade behövt köpa så mycket mat till dem. De skulle till och med ha haft råd att bygga ett riktigt hus berättar hon.
Sara och Hagar fyller på vatten från vattentanken cirka 500 meter bort. De säger att det är tungt att bära allt vatten upp och ner för kullen flera gånger per dag. Vattnet är dyrt och de tvingas köpa vattnet i stora vattentankar från israeliska företaget Mekorot. De säger att det skulle underlätta massor om de bara fick tillåtelse att koppla vattenrör och kranar.
Deras hem revs för ungefär en månad sedan. Det var fjärde gången.
— Det handlar inte alltid om pengar. Om vi hade kunnat hade vi byggt ett hus med kök, men eftersom våra enkla hem blir rivna vågar vi inte bygga, vi tvingas att leva under väldigt enkla och svåra förhållanden.
Saras son gifte sig nyligen, en månad innan Israeliska armén rev alla deras boenden. Bruden hade otur. Sara och Hagar hade innan rivningarna varsitt sovrum. De delade på kök, samlingsrum och andra utrymmen. Nu måste de alla bo i enklare tält och under mindre yta, även den nygifta bruden.
Det hårda livet medför enligt Hagar att kvinnorna ofta får missfall. Kvinnor jag träffar gråter över samma sak när jag frågar hur de mår. Alla beduinkvinnor jag träffat och som är gifta berättar att de har fått flera missfall på grund av deras hårda arbete och svåra förhållanden. De ursäkta sig ofta när vi följeslagare kommer, ursäktar för deras enkla boenden, att det är sandigt och inte rent. De skäms även om de har försökt göra sitt hem så fint som möjligt, trots att jag vet att de nyligen fått hemmen rivna.
Ockupationen hjälper till att upprätthålla det hårda livet då moderna hjälpmedel inte tillåts. Inga kök, inga moderna inrättningar inga riktiga hus tillåts av Israeliska myndigheter. Mycket av Västbanken är under Israeliskt administrativt kontroll, så kallat område C. Här ges palestinier i stort sett inga bygglov av Israel. [3] De får inte koppla vattenledningar eller elledningar. De tvingas flytta eftersom det är svårt att stanna kvar. Detta är vad jag har sett i snart tre månader.
Genom ockupationen och dess ekonomiska och legala konsekvenser förnekas kvinnorna moderniteter och bekvämligheter. Enligt den tredje artikeln av CEDAW (Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor) står det att staterna ska säkerställa full utveckling och framsteg för kvinnorna. Staterna ska garantera deras grundläggande rättigheter så att de kan var lika fria som männen. De politiska, sociala, ekonomiska och kulturella områdena pekas ut som viktiga. [4]
