'- Var finns rättvisan? - Följeslagarprogrammet

-Vi var några gamlingar som ställde oss i första ledet. Sex av oss blev gripna och bundna till händer och fötter säger Suleiman Hthaleen. De körde oss till polisstationen i bosättningen Maale Adumim. Där blev jag slagen på kroppen av en soldat.

Vår tolk Abed hinner nästan inte med när Suleiman från byn Umm al Kheir söder om Hebron berättar om demonstrationerna vid den numera så omskrivna beduinbyn Khan al Ahmar belägen mellan Jerusalem och Jeriko. Suleiman hade stämt möte med några vänner från en pilgrimsresa till Mecka. Suleiman är av samma stam, Jahalin, som beduinerna i Khan al Ahmar och ville visa sin solidaritet med byborna som enligt det senaste beslutet i högsta domstolen i Israel ska tvångsförflyttas och själva stå för rivningen av byn. Striden om byn har stor betydelse då palestinier befarar att Israel planerar att skära av Västbanken på mitten. Det skulle ytterligare fragmentera och isolera de återstående stadsområdena från varandra. (1)

Det var ett 100-tal volontärer där. Många hade övernattat. Så kom det gränspolis och vanliga poliser. Sen kom det en buss full med soldater. Men aktionen togs över av bosättare och deras säkerhetspersonal, säger Suleiman.
-Vi gjorde inte våldsamt motstånd. Vi bara satt där på vägen som armén ville blockera. En väg som är oumbärlig för att få fram vatten och andra förnödenheter till byn.

När Suleiman och några andra vägrade flytta på sig greps de och tvångsomhändertogs. De fördes till polisstationen i bosättningen Maale Adumim. Suleiman visade sitt missnöje genom att matvägra. Han släpptes efter 12 timmar med förbud att i fortsättningen åka till Ramallah eller Jeriko på norra Västbanken.

-Jag kan inte besöka mina släktingar längre fastän vi bor i samma land. Tänk er in i vår situation! Vad skulle ni göra? Folket i Khan al Ahmar är ett stillsamt folk som bara vill leva i frihet.

I förhörsrummet fick de sitta på varsin stol och stirra in i väggen.
-Om vi vände oss hotade de att slå oss. Sedan togs vi till förhör en och en. De ville veta varför jag var i Khan al Ahmar. Jag sa som det var, att jag träffade vänner från en pilgrimsresa till Mecka

Efter att Suleiman släppts ur arresten gick han ut på vägen utan vatten eller mobil. Han togs omhand av två unga beduiner som såg till att han fick något att äta och att han kom hem, den långa vägen till Umm al Kheir igen.

När vi följeslagare träffade Suleiman i början av september berättade han om kriget 1948 och om flykten från Negev. Många flydde till Syrien, Jordanien och Libanon.(2) En del till Jeriko och Khan al Ahmar. Idag har beduinerna där ställts inför valet att förflyttas till närheten av en soptipp eller ett reningsverk. Ingenstans kan man längre fortsätta sin livsstil och försörjningssätt, att vandra med djur och tält efter årstid.
-Vi beduiner har inte förlorat odlingar, brunnar och vattenledningar. Vi har förlorat vår frihet. Bosättarna vill inte ha oss kvar på västbanken. Alla israeliska bosättningar vi ser är vårt land, ropar Suleiman förtvivlat.
-Var är rättvisan?

När vi frågar om vi får skriva om honom i våra hemländer jublar han med händerna i luften.
-Skriv för rättvisans skull! Alla ska veta hur den israeliska regeringen behandlar oss. Dom är rädda för alla som för fram i ljuset vad som händer i vårt land, avslutar Suleiman.