Många av de kvinnor vi möter på södra Västbanken har vuxit upp under ockupation, de föder barn under ockupation och de fostrar sina barn i en kontext som till stor del handlar om att se till att det finns mat för dagen.
Uppdraget som följeslagare innebär bland annat att vi regelbundet besöker familjer i byar i området som vi arbetar i och som har uttryckt ett behov av preventiv närvaro av olika anledningar. När vi anländer till byn Isfey al-Fauqa i Masafer Yatta för att besöka en familj säger kvinnan i familjen som heter Eman inledningsvis att hon känner igen mig och frågar om det inte är jag som också är lärare och ler stort. Rummet fylls av familjens tio barn, grannens fyra och ett par kusiner. Vi samtalar med Eman och barnen om skolsituationen, kompisar, framtiden och barnens drömmar. Barnen berättar om olika yrken som de funderar över, men de verkar vara rörande överens om att de inte vill något annat än att bo just där de bor. De ser sin framtid i Masafer Yatta.
Eman berättar att förutsättningarna för familjen har förändrats radikalt de senaste åren vad gäller tillgången till mat, vatten, elektricitet och kostnaden för djurens foder. Precis som barnen säger Eman att hon inte önskar eller drömmer om något annat än att få leva ifred på platsen hon kallar sitt hem och att känna trygghet. Hennes största rädsla är att barnen ska trakasseras av bosättare eller att barnen ska bli sjuka och att hon ska tvingas ta dem till sjukhuset. Det är något som konstant oroar henne.
– När min yngsta son fick 41 graders feber, fick jag bära honom över kullarna för att komma till ett sjukhus, säger Eman.
Vi lämnar familjen och barnen följer oss en bit innan de vänder om hem och går tillbaka till huset. Det sista Eman säger till oss innan vi lämnar huset är att hon hoppas att vi kommer tillbaka snart igen.
En annan familj vi besöker regelbundet är Hudar Na´asser i byn Birin. Hudar bor tillsammans med sina barn och en av anledningarna till att vi besöker henne och barnen handlar om att det finns en israelisk utpost i närheten av hennes hem och att hon och familjen har blivit utsatta för otaliga trakasserier av dem som regelbundet besöker utposten. 1 https://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/ordlista/
Jag frågar Hudar hur hennes känsla av självständighet har påverkats av att leva under ockupation. Enligt Hudar funderar hon inte så mycket över det mer än att hon känner en ständigt överhängande oro över att hon eller barnen ska utsättas för trakasserier eller att hon helt ska hindras från att odla frukt och grönt för hushållets förbrukning. Hudar är praktiserande muslim och berättar att hon har en stark önskan om att kunna åka till Jerusalem igen, hon har varit där en gång tidigare i livet.
– Min dag börjar med morgonbön och trots att jag lever i skräck sedan 23 år tillbaka när utposten byggdes tänker jag att allt kommer att bli bra om Gud vill, säger Hudar.
I bilen på vägen hem från Birin samtalar vi om vilka konsekvenser det får när människor inte vågar drömma eller planera för sin framtid. Går det ens att känna hopp inför framtiden när vardagen kantas av ovisshet och otrygghet? Jag tänker på dessa starka, modiga kvinnor och deras barn. Jag ser Eman framför mig, hennes raka hållning och tänker på hennes rejäla handslag och på Hudar som varje morgon går ur sitt hus och blickar ut över dalen som både påminner om det vackra landskapet där hon vuxit upp och fostrat sina barn, men också om rädslan över att bli utsatt av bosättare. Hur gör de för att hålla modet uppe och fortsätta drömma? Kanske är det som Hudar svarade angående hoppet inför framtiden – vår framtid vilar i Guds händer.
- 1
