Under de månader jag varit här i byn Yanoun tillsammans med mina kollegor, har vår huvuduppgift som följeslagare varit att genom vår närvaro om möjligt förhindra att de bosättare som bor på höjderna ovanför byn trakasserar byborna. Genom åren har de fysiska trakasserierna upphört, men i stället försöker de på andra sätt göra sin närvaro påmind.
Bosättarna, de som vi följeslagare här till vardags brukar kalla ”våra grannar”, har vakttorn och strålkastare så att de ska se vad som sker i byn dygnet runt. De har som jag nämnt i tidigare brev tagit det mesta av byns mark, och försöker hela tiden på olika sätt vidga sitt territorium. På lördagarna brukar de ta en promenad igenom byn, över folks tomter, in i hönshus och fårhus. Det kanske låter oskyldigt, men när det är en grupp personer beväpnade med automatvapen i vad som kallas ”färdigställning”, d v s man har vapnet laddat och i position att man omedelbart kan avfyra det, är det svårt att uppfatta det på annat sätt än en provokation. De är inte trevliga i sitt tonfall när de kommer och det har även hänt att de stannar för att lätta på trycket i byns brunn, vilket jag själv bevittnat vid ett tillfälle.
När de kommer inom synhåll går larmet i byn: ”mustaltenin”, vilket är det arabiska ordet för bosättare, och byns invånare söker skydd i sina hus medan följeslagarna försöker göra sin närvaro så synlig som möjligt. En av de första lördagarna jag var här hade vi först en grupp på nio ungdomar som tog sig en promenad genom byn. En stund senare kom fyra till. En av dem var riktigt överpumpad med adrenalin och öste svordomar över mig. Jag försökte lugna honom och föreslog en bättre väg för hans fortsatta färd. Jag erbjöd mig även att gå med honom och hans kamrater ut ur byn för att visa vägen. Hans korta och tydliga svar på det erbjudandet var: ”I kill you!”
De bosättare som finns i närområdet söder och väster om staden Nablus, den bibliska staden Samaria, är religiöst motiverade bosättare. De ser sig som pionjärer som skall återta det förlovade landet och införa Tora som den gällande lagstiftningen[1]. I denna kamp för att ”befria det förlovade landet från kananéerna” är alla medel tillåtna. De mest kända bosättningarna med denna ideologi i området heter Itamar och Yitzhar, men det finns fler.
Under lång tid har den israeliska statsmakten låtit bosättarrörelsen hållas. En hållning som många sett som en viktig strategi i sin strävan att kunna annektera palestinska områden[2]. Att de israeliska myndigheterna sett mellan fingrarna vad gäller deras våldsamheter och även givit dem stöd och beskydd på olika sätt, har med stor sannolikhet bidragit till att den religiösa bosättarrörelsen i mångt och mycket har utvecklats till rörelse som anser sig stå över lagen[3].
Ett exempel på det sistnämnda var den 13 september då en palestinier knivskurit en israelisk pojke i bosättningen Yitzhar. Bosättarnas reaktion på denna incident var att man gick till massiv attack mot en av de intilliggande byarna. Enligt byborna var det ca 200 bosättare, enligt israelisk media över 100, som tog sin in i byn Asira Al Qabelia, och löpte amok med stenar och maskingevär[4]. Resultatet av denna attack blev sju skadade bybor, var av fyra skjutna med skarp ammunition, samt vandaliserade hus och bilar. [5]
Två av mina kollegor försökte hela den morgonen få ambulanser in i byn, men militären sköt i luften och hindrade skadade att komma till vård. Tack vare ständig telefonkontakt med FN och Röda Korset fick folk så småningom komma igenom för vård och transport till sjukhus. Många av de religiösa bosättningarna som finns på Västbanken har under hösten intensifierat sina attacker och trakasserier på intilliggande palestinska byar i syfte att lägga ny mark under sin kontroll. Det har gått så långt att till och med premiärminister Olmert tvingats medge att de utgör ett problem, och han har även hotat med att dra in alla anslag och bidrag till dessa bosättningars utposter.
De religiösa bosättningarna är idag inte bara ett bekymmer för palestinierna utan också för staten Israel. Att det sedan i västvärlden finns en kristen rörelse som ser det som sin religiösa plikt att stödja dessa bosättarrörelser gör mig bara bedrövad. Detta stöd bidrar på inget sätt till fred och försoning. Orden från en rabbi jag mötte i Jerusalem 1991 återkommer i mitt minne: ”Folk tror att Gud ska visa att de har rätt genom att förgöra den andre, men jag tror att Gud bara kan uppenbara sig tydligt för alla genom att vi försonas.” Jag är beredd att ge honom rätt. Tack för att ni följt mig på min resa!