När jag nu efter tre månader lämnar Jerusalem al-Ram, vill jag också gärna lämna er mina intryck från den plats där vi vistats tre morgnar per vecka. Den platsen är en viktig anledning till att vi bott just här, där vägen mellan Jerusalem och Ramallah korsar muren. Det är vägspärren Qalandiya.
Under vårt morgonpass (kl. 4.30 – kl. 7.30) passerar drygt 2 000, av de troligen 15 000 personer, som passerar vägspärren per dag, inklusive dem som färdas i bilar . (1) Vi är här för att observera hur palestinierna behandlas av israelisk militär. Vi rapporterar sedan vår statistik och våra observationer till vårt kontor, EAPPI, som vidarebefordrar information till FN. De som passerar arbetar eller studerar som regel i Jerusalem, och de måste varje morgon gå igenom vad som kan jämföras med en sliten ”flygplatskontroll” med röntgen av matsäcken, skorna och bältet. En 10-öring i fickan eller en hårnål ger utslag; så här lämnas inget åt slumpen. Ofta är det samma människor varje dag i kö i en gallerkorridor ungefär sex decimeter bred. Hur står de ut?
– Igår kom en äldre välklädd man i 70-års åldern ut från den sista snurrgrinden efter metalldetektoren och sa, medan han knöt sina skor, med en stämma darrande av indignation och sorg: ”I am an animal.” (”Jag är ett djur”.) Rasande kom senare en palestinsk kvinna och skrek på engelska: ”The only purpose they have is to humilate”. (Övers. Den enda anledning/uppsåt de har är att förödmjuka.)
Det är lätt att konstatera, att vi människor är osannolikt anpassningsbara och flexibla; en överlevnadskonst vi är utrustade med, tack och lov. Under den förödmjukande behandlingen vid vägspärrarna dag ut och dag in kan palestinierna använda sin galghumor och le åt galenskapen och skoja om vilken grind som går fortast och åt israeliska soldaternas försök att förödmjuka dem.
En morgon möter jag den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch. (2) Det är en kvinnoorganisation, som regelbundet har observerat de israeliska soldaterna vid vägspärrarna och rapporterat om kränkningar av palestiniernas rättigheter även från förhandlingar i militärdomstolar sedan 2001.
Den här dagen var det fredag. Fredagar är annorlunda. Då är det framför allt äldre palestinier som vill resa till al-Aqsa moskén i Jerusalem för att be. Man är finklädd men ovan. Många vet inte hur man ska ta sig igenom spärren. Frun har glömt sitt tillståndspapper, någon har tagit fel papper, en annan vet inte att man inte kan ha med sig en skalkniv till frukten man tänkt äta till lunch. Många har svårt att gå men alla måste ta sig fram samma väg. En del bär på tunga påsar med grönsaker som de ska försöka sälja i Jerusalem eller ge till släkten inne i stan. Det är färgstarkt och hjärtknipande.
I bästa fall kan man genom mina bilder se hur klaustrofobiskt trångt det är här under den väntan som inte sällan är över 30 minuter i kö för röntgen och tillståndskontroll. Barnvagnar måste fällas ihop och bäras på tvären och barnet på armen… Dessutom måste de som inte tillåts passera tillståndskontrollen återvända genom samma smala korridor som dem som står där och väntar. Man kan bara inte tro sina ögon; kan det vara möjligt att två fullvuxna får rum på sex decimeters bredd?
Det starkaste argumentet för att bygga muren har varit att den ska skydda Israel från terrorism. Många israeler upplever säkert att muren uppnått detta mål eftersom självmordsbombningarna i princip upphört. Men idag finns det också en intern debatt i Israel som ifrågasätter utvecklingen och ockupationens realiteter. I den är organisationerna Machsom Watch och B’Tselem viktiga röster.
”Detta är ingen säkerhetskontroll”, säger en av kvinnorna från Machsom Watch. ”Det är bara för att förödmjuka palestinierna”. Sedan hjälper de en kvinna som inte förstått varför soldaterna tagit hennes tillståndsdokument.
Machsom Watch hjälper även till med advokathjälp till dem som bedöms obefogat ha blivit svartlistade och förvägrats tillstånd hos den israeliska myndigheten. ”Det här är palestiniernas verklighet varje dag”, säger Ora från Machsom Watch. ”Det finns ingen rätt till rörlighet”. Hon fortsätter: ”Man skulle önska att vi israeler bättre insåg att vi faktiskt brister i medmänsklighet.”
Bilder
1. Israeliska kvinnor från organisationen Machsom Watch försöker få kontakt med soldaterna för att hjälpa kvinnan vars tillstånd soldaterna tagit. Foto: Margareta Tham
2. På väg till jobbet klockan fem på morgonen får arbetarna gardera sig med minst 30 minuter extra för att komma igenom detektoren och tillståndsprövningen. Foto: Margareta Tham
Fakta
Förutom den drygt 70 mil långa muren finns 531 andra väghinder (varav 59 vägspärrar) på Västbankens lilla yta. Det bekräftar representanten för FN:s kontor för humanitärt bistånd, UN OCHA, som vi träffar i Jerusalem. Förutom de fysiska hindren finns ju också kravet på tillstånd för palestinier från Västbanken för att få komma till Jerusalem. FN:s kontor för humanitärt bistånd kräver, att Israel omedelbart måste tillåta oinskränkt rätt till resor för normala familjebesök, patientbesök, ambulansers och sjukvårdspersonals resor, elever och studenters dagliga resor till utbildningsinstitutioner och tillstånd för människor att söka rättslig hjälp inom det israeliska rättsväsendet. (3) (Artikelförfattarens översättning.)
