– Varje morgon när jag vaknar undrar jag ifall vattentanken för mina grönsaksodlingar finns kvar, säger Khalid Breghith. Han är en av alla de palestinier som direkt påverkas av Israels cirka 11 000 utestående rivningsorder på Västbanken. [1]
Vi läser i nyheterna att Beit Ummar strax utanför Hebron har blivit måltavla för det senaste exemplet på en kontroversiell politisk fråga. Den israeliska civiladministrationen har utfärdat fyra rivningsorder för palestinska byggnationer inom ett EU-fonderat utvecklingsprogram. [2] Kommunens PR-ansvariga, Nermeen Alami, berättar för oss om situationen i Beit Ummar. Här är arbetslösheten 35 % och fattigdomstalet 50 %. Jordbruket är grundbulten i samhällets ekonomi. Omringat av tre expanderande israeliska bosättningar är Beit Ummar utsatt för mycket våld, arresteringar och landkonfiskeringar. Närheten till väg 60 samt Beit al Baraka, en före detta presbyteriansk anläggning som köpts upp via skumraskaffärer för förmodad bosättarverksamhet, gör Beit Ummars utvecklingspotential ännu mer oviss. [3]
Vi träffar även Khalid Breghith, en av alla de jordbrukare som är i stort behov av land och vatten för att få verksamheten att gå ihop. Han och Nermeen berättar att det vatten som kommunen enligt avtal får leverera till invånarna endast räcker till 50 % av vad som behövs för en genomsnittlig normalkonsumtion. Vatten däröver måste köpas på individuell basis för det dubbla priset gentemot det på skattsedeln.
– Gång efter annan har jag försökt få ett bygglov från de israeliska myndigheterna för en regnvattentank på min privatägda mark, berättar Khalid.
Problemet är att marken ifråga ligger i område C; det administrativa område som upptar 60 % av Västbanken med full israelisk kontroll över säkerhet samt civilfrågor kopplade till fast egendom. [4] Här har den israeliska civiladministrationen godkänt planer för palestinsk utveckling på endast 1 % av markytan. Möjligheter till palestinska bygglov på resten av område C är i bästa fall ytterst begränsade. [5] Så när tillfället dök upp beslöt sig Khalid för att ansöka om att delta i ett EU-fonderat utvecklingsprogram och i början av 2016 kunde han och tre andra förmånstagare i Beit Ummar glädja sig åt varsin tank med kapacitet att samla 400 kubikmeter regnvatten för sina odlingar. Enligt en rapport från Världsbanken 2013 skulle palestinsk BNP stiga med 35 % om näringsliv och jordbruk tilläts att utvecklas i område C. [6]
Lyckan blev dock kortlivad. Strax efter att tankarna kommit på plats utfärdade den israeliska civiladministrationen en så kallad ”stop work order” med risk för rivning eftersom bygglov saknades. Då det är näst intill omöjligt för en palestinier att få bygglov i område C (endast 1,5 % av alla ansökningar mellan 2010-2014 beviljades) är trenden numera, även gällande officiella biståndsprojekt, att först bygga, sedan ta den juridiska striden med myndigheterna. [7] [8] Och till den skaran sällar sig nu även Khalid.
– Processen kostar mig massor av tid och pengar, berättar Khalid.
Ärendet går nu fram och tillbaka mellan hans advokat och de israeliska myndigheterna. Eftersom Khalid inte lyckades samla in alla intyg som krävs på föregiven tid innebär detta nu att vattentanken kan rivas när som helst. Bland annat har eskaleringen av denna rivningspolitik på sistone lett till en allt kyligare relation mellan EU och Israel. [9]
I taxin på väg tillbaka till Hebron försöker jag föreställa mig den oro som Khalid kommer att vakna med även imorgon. Kanske måste vi alla tänka oss in i detta innan förändringar kommer att kunna ske.
