Världens ögon är saknade i Hebron

Vi, följeslagargrupp 78, blev i mars 2020 evakuerade i förtid från Hebron på grund av coronapandemin. Nu nio månader senare får jag information om situationen på plats och om vad som händer, genom meddelanden från personer vi lärde känna, eller genom att följa olika lokala organisationer i sociala medier.

Den 29 december skriver Human Rights Defenders (HRD) Hebron [1] i ett inlägg på Facebook att en ny bosättning eller utpost kan vara på gång att uppföras i Hebron. I videon syns en grävskopa från Volvo som gör markarbeten vid den till synes tömda militärbasen som i många året legat längs Shuhadagatan.[2]

Utöver mer än 130 regeringssanktionerade israeliska bosättningar med minst 400 000 bosättare, finns cirka 110 så kallade utposter över hela Västbanken. Utposterna har inget officiellt erkännande från israeliska regeringen [3] och utgörs ofta av någon eller några bostadsstrukturer eller husvagnar placerade på en kulle ovanför eller nära en erkänd bosättning. De flesta utposter är första steget mot att etablera en ny bosättning eller syftar till att utvidga en befintlig.[4]

Jag kontaktar Badee Dwaik, ordförande och aktivist i HRD Hebron som vårt team hade löpande kontakt med under vår tid på plats, för att få mer information. Badee berättar att de nu börjat bygga om militärbasen som ligger på Shuhadagatan.
– Ursprungligen var det den huvudsakliga busstationen för Hebron och hela regionen.
Efter att busstationen konfiskerades i mitten av 1980-talet gjorde man den till en militärbas för armén. Alla soldater är nu evakuerade. Vi tror att intentionen med grävarbetet som de påbörjat nu kan vara att bygga en ny bosättning.

Redan i oktober 2018 godkände den israeliska regeringen att pengar skulle avsättas för byggandet av 31 nya bostäder bredvid bosättningen Beit Romano, på mark som för närvarande ligger inom militärbasen. Kanske är det som HRD tror, att det är dessa nya bostäder som nu ska byggas.[5]

Jag frågar hur läget generellt är i Hebron nu och hur situationen påverkas av att det inte finns följeslagare eller annan internationell närvaro på plats.
– Det är stor skillnad. Följeslagarnas närvaro är viktig eftersom människor litar på att ni för vidare det ni bevittnar av hur ockupationen påverkar oss, och det vi berättar om våra liv. Internationell närvaro är viktig för att stödja aktivister, ge dem skydd så att vi kan överföra fakta från marken till er. Jag hoppas att jag en dag ska åka till ett stort europeiskt land för att prata om Palestina, särskilt situationen i Hebron, säger Badee.

Jag tror honom. Jag kände faktiskt att vi gjorde skillnad varje gång vi pratade med människor på plats. En stor del av vårt uppdrag i Hebron var preventiv närvaro och att gå runt och prata med människor, sätta oss ner och dricka te tillsammans och lyssna till deras berättelser. Vi frågade om det hänt några incidenter för att i så fall rapportera dem. Jag kände ofta att det betydde allt för människor att det fanns internationell närvaro på plats, för att det gav en känsla av att världen ser på, och för att det var viktigt att få berätta. Även om vi långt ifrån alltid var på plats just när incidenter såsom trakasserier, stängningar av vägspärrar eller gripanden hände så märktes det att det var värdefullt för människor att få berätta för någon de visste hade i uppgift att sprida vittnesmål vidare. De flesta palestinier vi mötte på Västbanken upplevde sig övergivna av omvärlden. Att någon frivilligt lämnat sitt vanliga liv någon annanstans några månader för att komma och följeslå dem som levt hela sina liv under ockupation var viktigt för att orka kämpa vidare. För många symboliserade vår närvaro ”världens ögon”.

Badee och jag fortsätter prata om några av de incidenter som skett på sistone. Bland annat frågar jag om det Facebookinlägg jag sett den 19e december [6] där en lång video visar upploppsliknande scener och hotfull stämning. I inlägget står det att det skett attacker mot flera familjer i Tel Rumeida.[7]
– Det var under det årliga judiska firandet av Sara, och den israeliska regeringen tillät inte stora firanden och folksamlingar på grund av pandemin. Det brukar resa tusentals människor till Hebron då. Året innan (2019) kom det femtio tusen israeler hit, säger Badee.

Varje år hedras (patriarken Abrahams fru) Saras liv och många judar besöker Hebron. Besöket infaller samma tid på året som Saras död, då Abraham köpte Machpelah-grottan, känd som patriarkernas grav, för att begrava henne. I grottan sägs även Abraham, Isak, Rebecka, Jakob och Lea vara begravda. [8] Badee fortsätter:
– Bosättarna insisterade på att samlas trots restriktionerna. Under firandet brukar de dricka mycket och flera palestinier och deras hem i Tel Rumeida blev attackerade. De placerade också stenblock och sopcontainrar på gatorna för att hindra polisen att komma fram. De vill trakassera oss så att vi ska lämna våra hem så att de kan utvidga bosättningarna.

Badee beskriver även hur aktivisterna i HRD till slut lyckats riva en utpost som bosättare hade byggt den 12e december i Baqaa-området, nära bosättningen Kiryat Arba öster om Hebron. Marken där huset uppförts tillhörde palestinska Aref Jaber, som också är aktiv i HRD. Aref och hans familjs hus har, liksom Badees familjs hus, flera gånger utsatts för attacker från bosättare och husräder från soldater. Detta för att det enligt Badee, är känt att de är aktiva i HRD.
– En dag omringade bosättare med skydd av soldater honom i sin bil, och krossade rutorna på bilen för att hindra honom från att avlägsna utposten från sin mark, berättar han vidare.

En lördag morgon några dagar senare lyckades dock HRD riva huset som bosättarna byggt på Arefs mark.

Under våra månader i Hebron uppmärksammade eller rapporterade vårt följeslagarteam inga nya byggen av utposter, eller annan expansion av bosättningar. Vi blev av koordinationen i Jerusalem instruerade att vara uppmärksamma på den tältsynagoga som satts upp längs den så kallade Prayers road mitt emellan bosättningarna Kiryat Arba och Givat Ha’avot, då det fanns oro att denna skulle göras till er mer permanent struktur. På lördagarna brukade det firas Sabbat där och det lades ut mattor och radades upp stolar. Men detta brukades plockas bort mellan gångerna och under våra månader förblev den ett enkelt tält. Jag kan inte låta bli att fundera över om några av de incidenter som jag och Badee har pratat om är resultat av, eller förvärrades av, att det i nuläget inte finns några följeslagare på plats i Hebron.