– Vi hade inte tid att packa allt, massor av våra saker förstördes inför våra ögon tillsammans med vårt hus, säger Maryam, en ung beduinkvinna, när hon berättar om den stormiga februaridag 1997, då alla hus i hennes samhälle revs av israelisk militär. Det var då hennes familj med åtta syskon tvångsförflyttades, till en plats som kallas al-Jabal och ligger bredvid en soptipp. Där lämnades de utan hus och med bara en liten container med några få ägodelar. Al-Jabal har idag utvecklats till vad FN kallar en kåkstad, och Maryam bor fortfarande där.
Maryams samhälle var ett av tio som tvångsförflyttades av de israeliska myndigheterna 1997, för att göra väg för bosättningen Ma’ale Adummim [1], vilken likt andra israeliska bosättningar på Västbanken är olaglig enligt internationell lag. [2] Förflyttningen av beduinerna från deras betes- och bomark, upplöste hela deras samhällsstruktur.
– Vi är inte vana vid att ha gränser och uppdelningar mellan oss, säger Maryam, om skiftet från att dela ett gemensamt liv utomhus till att ha separata hus.
– Det har stängt av vårt samhälle, det är som ett fängelse för oss.
Förflyttningen innebar att beduinsamhällenas traditionella ekonomi föll sönder, då de inte kunde ha sin boskap på al-Jabal, och idag lider al-Jabal av hög arbetslöshet. [3]
Tyvärr är inte al-Jabal ett ensamt dåligt exempel. Runt 50 beduinsamhällen i vad som kallas E1-området hotas nu av tvångsförflyttningar till al-Jabal och ett planerat område: Nuweima. E1-planen godkändes av the Israeli Higher Planning Committee 1991, och har sedan dess utförts i etapper. Planen innebär expanderingar av bosättningar i området mellan Ma’ale Adummim och Jerusalem, vilket kommer innebära en total isolering av östra Jerusalem samt dela av norra och södra Västbanken [4] och försvåra arbetet för en tvåstatslösning. [5]
Beduinsamhällen i E1-området trycks bort genom större och större begränsningar på land de kan använda till sina djur, och omöjliga levnadsförhållanden. Eftersom de bor i område C [6] är det i princip omöjligt för palestinier att få bygglov [7], och både nya och gamla strukturer rivs med korta mellanrum. [8] De senaste två månaderna har vi sett rivningar av nya EU och FN finansierade hus och förskolor i beduinsamhällena Jabal al-Baba och Sateh al-Bahr. [9 och 10]
– Vi får inte bygga, vi får inte gå utanför vårt område, vi får inte beta våra djur, vi får inte göra någonting! säger Maha Ali i beduinsamhället Khan al-Ahmar.
Där har de slutat ta emot bidrag från EU och FN i form av hus eller strukturer för att ersätta de tältbyggnader de bor i nu, eftersom de nya byggnaderna rivs av israelisk militär direkt.
– Vart kan vi ta vägen? Det finns ingenstans! Vi vill bo kvar här, där vi har bott så länge, säger Hussun.
Traditionellt har kvinnor haft en viktig roll i beduinsamhällen, och ansvarat för mejeriförsäljningen. Med minskad boskap försvann både deras sysselsättning och inkomst. Värst är det i al-Jabal, kvinnorna som i sina tidigare samhällen kunde röra sig i naturen, ta hand om djuren och samla örter, är här bundna till huset, helt utan sysselsättning. [11]
Men den yngre generationen accepterar inte detta. Maryam berättar att hon försöker ändra attityden gentemot kvinnors frihet och rörlighet i samhället en liten bit i taget. Till exempel har hon gått på universitetet, trots att det ansågs opassande. Hennes pappa stöttade henne och var stolt över henne, och nu har hon stöttat sin lillasyster att göra samma sak. Maryam är omringad av små flickor, som alla tittar beundrande på henne när hon berättar om sin och beduinsamhällets historia för oss. Här gör hon nog sin viktigaste insats inser jag, när Tasleem, som fortfarande går på lågstadiet, bestämt säger till oss:
– Killar får göra allt, och tjejer ingenting. Det måste jag ändra på!
