De unga pojkarnas armar sträcker sig högt upp i luften. Ivrigt och entusiastiskt söker de den tålmodiga, lite finurliga mattelärarens uppmärksamhet. De vill komma fram till den minimala svarta tavlan och visa vad de går för. Ingenstans syns det att några av dessa tonåringar levt de senaste sex månaderna i fängelse utan rättegång.

Ingenstans syns det att israeliska soldater cirkulerar runt deras skola på mornarna, ibland för att förhöra eller visitera dem, ibland för att arrestera dem. Pojkskolan i Tuqua är en av 2 611 grundskolor på det ockuperade palestinska området (Västbanken inklusive östra Jerusalem och Gaza). [1]

Varannan vecka besöker vi följeslagare skolan för att förebygga trakasserier av israeliska soldater. Byn Tuqua ligger nämligen i område C på Västbanken. Här ansvarar Israel för upprätthållandet av lag och ordning samt stadsplanering, till skillnad mot områdena B och A där palestinska myndigheter delar eller bär hela ansvaret för civil administration och säkerhetsfrågor.[2] Område C utgör ungefär 62 % av Västbanken idag.

Enligt UNICEF är skolorna i dessa områden mest utsatta. Byggnaderna är underdimensionerade och nedgångna och eleverna lider ofta av psykologisk stress på grund av osäkra levnadsförhållanden, konfrontationer med israelisk militär samt hindrad tillgång till skolorna som en följd av vägspärrar och andra blockeringar. Det är knappt så att alla 700 elever får plats på gården under de livliga morgonsamlingarna i Tuquas pojkskola. Rummen är små och välfyllda med blåklädda pojkar. Militären har en konstant närvaro i byn. ”Du skulle se vad pojkarna ritar. Jag är orolig,” får jag höra av en av lärarna efter mitt första besök.

Att få tillstånd att bygga nytt eller renovera en skola händer sällan. I byn al-Walaja [3] ledde det till att elevernas föräldrar för några år sedan själva samlade ihop pengar och byggde en ny skola inom loppet av några dygn, utan tillstånd från israeliska myndigheter.[4] Hade inte FN snabbt satt sin flagga på den nya byggnaden, hade den rivits ned för länge sedan. Det är dock fortfarande svårt att ta sig ned till skolan på bergssluttningen. Strax efter skolans färdigställande beordrade israeliska myndigheter bulldozers att riva upp den nyasfalterade skolvägen. [5]

Arabiskläraren Majdi al-Qisee är stolt över al-Walajas skola, där han jobbat de senaste åren. När jag träffar honom på bussen till Ramallah — där han ska besöka optikern och jag delta i en tredagarskonferens organiserad av World Education Forum (WEF) [6] — berättar han hur eleverna övar demokratiska principer i ett eget ”skolparlament”. Majdi tror på kombinationen klassiska föreläsningar och interaktiva inlärningsmetoder, men han menar att det är svårt utan utrustning och pengar.

”Jag är inte säker på att demonstrationer mot ockupationen kan förändra något. Israel gör som de vill,” säger Majdi plötsligt. Jag vänder mig om och möter hans blick. ”Så det finns inget hopp?”, nästan viskar jag. ”Jag tror att världen är till för alla människor, oavsett var du föds. Det finns alltid hopp,” försäkrar Majdi.

1. UNICEF:s faktablad (2010), http://www.unicef.org/oPt/FACT_SHEET_Education.pdf. 2. Västbankens israeliska och palestinska administrativa lapptäcke bestående av tre olika områden — A, B och C — befästes i Oslo-avtalen år 1993. Se UNOCHAs ”Area C Humanitarian Response Plan Fact Sheet — Aug 2010”, http://www.reliefweb.int/rw/rwb.nsf/db900SID/EGUA-88XQ5Z?OpenDocument. 3. Faktablad om al-Walaja, producerat av the Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD), http://www.scribd.com/doc/35086197/ICAHD-Al-Walaja-Fact-Sheet. 4. Arab Educational Institute workshop, http://www.aeicenter.org/aei/archives/Activities/W-AlWalaja2008.htm och Bethlehem kommun, http://www.bethlehem-city.org/index-1.php?Mid=OTg=. 5. Berättat av Sheerin al-Araj, före detta byrådsmedlem i al-Walaja, under besök i oktober 2010. 6. Läs mer om initiativet och World Social Forum här, http://wef-palestine.org/about_wef.

Fler rapporter