Jag möts av tidigt morgonljus då vi promenerar längs grusvägen. Vi är på väg till Deir al Ghusun för att observera den checkpoint (vägspärr) som israeliska armén bevakar, den vägspärr bönderna måste gå igenom varje morgon när de skall arbeta på sina marker. Väl framme vid gaten väntar ett 30-tal personer – kvinnor, män, åsnor och några barn. Vi går fram till en av de yngre kvinnorna som står tillsammans med sin mor och vi önskar varandra godmorgon. Hennes man syns inte till och hon berättar att maken är hemma med ett av fåren som skall föda vilken minut som helst. Hon sneglar på sin dotter, skrattar till och säger ”När jag födde min dotter var min man ute på markerna och arbetade”.
Bonden Ghaleb hälsar och vi småpratar om den kommande olivskörden och kamraterna omkring honom resonerar i lugn och ro. Ghaleb visar mig ett tillstånd (1) som tillhör en annan bonde i byn och tillståndet är endast utställt för den kommande veckan. För att söka nytt tillstånd måste varje person gå genom en knepig procedur där man framför allt måste kunna bevisa att man ärvt landet av sin farfar. Ghaleb vill att jag skall se om det går att få ett tillstånd som räcker längre och jag lovar att ta kontakt med Nouha på ICRC (2) för att se vad hon kan göra i saken.
Åsnorna och traktorerna ger ljud och så småningom dyker en pansarvagn upp. Två soldater kliver ut och öppnar den första stora gaten. Alla radar upp sig och åsnorna vill börja gå, men alla vet att endast en i taget får gå igenom andra gaten för att sedan visa soldaterna sitt tillstånd. Under första halvtimmen passerar ett 60-tal personer samt några åsnor med kärra. Då den första stora klungan kommit igenom blir det lugnare och vi slappnar av, jag tittar upp och ser att en av soldaterna har tagit av sig pansarhjälmen och jag blir alldeles häpen. Han ser helt plötsligt så sårbar ut. Han kan inte vara mer än strax över arton och trots att jag redan vet att de flesta israeliska soldaterna är värnpliktiga som gör sin treåriga tjänstgöring vid checkpoints på Västbanken glömmer jag ibland att de är så unga. En soldat svarade en dag på frågan om han tyckte om sitt jobb. ”I do not love my job, I love the influence it has on me”.
Efter en stund tar den andra soldaten av sig sin hjälm också, och lägger den vid sidan av båset gjort av betong. Det känns att stämningen nu blir en annan i mötet mellan palestinierna och de två soldaterna. I dag far också många barn ut på fältet. De är lediga från skolan med anledning av den stora högtiden efter Ramadan, Eid Al-Fitr. Klockan 07.00 slår gaten igen och vi traskar tillbaka med ett par män småpratandes i släptåg. På vägen genom olivlunden hälsar vi på en familj som redan börjat plocka sina oliver. De erbjuder oss te, vi tackar ja och hustrun går iväg under ett träd och förbereder det hela.
Hennes make Zeyat börjar ganska snart prata om ockupationen. Han tror inte att Israel har velat eller någonsin kommer att vilja ha den fred som de i internationella sammanhang utger sig för att vilja ha. Jag tänker tillbaka på ett samtal vi hade med Adib och Saad Abdel-Haq på UN OCHA (3) i Nablus i förra veckan. Eftersom UN OCHA sedan många år producerat en mängd undersökningar på effekterna av ockupationen och skriver mängder av rapporter om skydd av civila, koordinerar internationella och nationella human rights organisationer samt de palestinska myndigheterna och IDF (4), berättar de fritt om den kontext vi hamnat i. Saad berättar att Nablus har varit den norra regionens ekonomiska och politiska knytpunkt och att motståndsrörelser verkat i Nablus med omnejd sedan ottomanska rikets tid.
Han säger: ”I internationella sammanhang får vi ofta höra Israel uttala sig om att de önskar sig fred med det palestinska folket. Vår erfarenhet är att det inte är så, utan att det alltid efter ett offentligt uttalande av Israel i internationella sammanhang åtföljs av en mängd provokationer mot befolkningen och fredsaktivisterna i Nablus. Det internationella samfundet vet däremot intet om detta. Ni förstår, Israel replikerar helt enkelt med att skapa problem på marken för att sedan göra offentliga uttalanden om hur mycket de vill ha en fredsprocess och sedan hänvisa till oroligheterna i Nablus och helt plötsligt är det de som tillskriver sig att vara offret och vi, palestinierna blir förövarna”.
Jag återvänder till nuet och jag ser de unga flickorna klättra runt i olivträden för att komma åt oliverna som finns högst upp på grenarna. Teet har dragit färdigt och vi sätter oss på marken under ett träd och pustar ut med en kopp varmt och små kringlor med dadelsmet i. Min kollega frågar hur de tycker att den palestinska myndigheten hanterar ockupationen och vad de lyckats åstadkomma. Zeyat svarar: “Den palestinska myndigheten har varken pengar eller frihet att handla. För några dagar sedan annekterade Israel 1000 dunums (5) i Jerusalem på ockuperat palestinskt område. Vad de än gör, gör de det på vår sida. Förhandlingarna om freden äger inte vi, förhandlingarna sker mellan Israel och USA. Kanske ett krig mellan USA och Iran kan ändra maktförhållandena. Jag vet att det finns israeler som vill ha fred, den rättvisa och fred vi också vill ha”. Hem får vi skjuts med några pojkar bak på flaket. Vi har en underbar tur med bilar som tutar hej och en och annan åsna som vi passerar med ilfart.
