Jag stöter på den där affischen nu och då; den som visar ett gult galler mot en kolsvart blank bakgrund. Två händer greppar om det där gallret. Och intill står texten vatten och salt, skriven på arabiska och engelska. Det är allt.
Det är allt som krävs för att överleva – vattnet och saltet – tillsammans med värdighet. Det är så Abdullah al-Zaghari förklarar affischen för mig när vi möts på kontoret för Palestinian Prisoners’ Society i Beit Jala. (1)
Abdullah är uppvuxen i flyktinglägret Deheisha i Betlehem. Han berättar om sitt arbete och – lite som i förbifarten – om hur han som 16-åring varit med om att israeliska soldater stormat hemmet i en nattlig räd och om hur han då blev slagen, gripen och bortförd, anklagad för stenkastning. Som vuxen ägnar han nu sitt liv åt att stödja fångar som befinner sig i israeliska utfrågningscentra, som är kvarhållna i häkte eller som hamnat i fängelse. Alla som arbetar inom organisationen har den erfarenheten; det var så det började. Palestinska fångar – i israeliska fängelser på Västbanken och i Israel – formade ett nätverk för att på olika sätt stödja varandra och sina familjer; för att få basala rättigheter tillgodosedda, för att påtala bristerna i det israeliska rättssystemet – för att låta världen veta.
Abdullah säger med eftertryck att situationen för politiska fångar är en fråga främst för det internationella samfundet. Han önskar ett större engagemang från omvärlden; aktioner för att pressa Israel att följa den fjärde Genèvekonventionen, den som bland annat handlar om fångar under ockupation. (2) Han hänvisar också till artikel 9 i deklarationen om mänskliga rättigheter; den som säger att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (3)
När jag första gången möter Abdullah befinner vi oss på dag 42, i den nya tideräkningen. Han säger att ”vi räknar dagar. I fängelserna räknar de hungerstrejken i sekunder”. Det är 42 dagar sedan drygt 120 palestinska fångar i israeliskt administrativt förvar inledde sin hungerstrejk; som den sista utvägen. (4) Bara vatten och salt, med livet som insats och med hopp om världssamfundets uppvaknande och en väg till värdighet och frihet. Många är nu så svaga att de förlorat förmågan att förflytta sig. (5) Allt fler hamnar på sjukhus där de ofta får tillbringa några timmar innan de förs tillbaka. Abdullah berättar om hur fångarna behandlas. Jag vill inte höra – och ändå måste jag veta. Jag måste kunna lyssna; hur skulle jag annars kunna berätta?
Nästa dag möter jag Abdullah utanför Födelsekyrkan i Betlehem. Det är dag 43. Turisterna strömmar in och ut ur kyrkan. De höjer sina kameror mot Omarmoskéns vackra minaret och mot kyrkspirorna. De skrattar och pratar, ivrigt och högljutt. De flesta ser oss inte. Vi, som står där med våra kameror riktade mot de stora banderollerna som hålls av tidigare fångar och av familjemedlemmar. Vi böjer oss ner för att fånga in barnen i våra kameralinser; barnen som håller plakat med foton av sina pappor. Det är män som ser på oss med intensivt sorgsna och allvarsmättade blickar. Så också Mahmoud al-Wadiyan. Men Mahmouds pappa som står bakom en av banderollerna ler varmt mot oss medan han hjälper sonsonen Hassan att hålla sin skylt rak. Mahmouds pappa har tillbringat tretton år i fängelse, sonen Mahmoud sju år. Därtill de senaste tio månaderna i administrativt förvar. (6) Han är en av drygt 120 som hungerstrejkar. Mahmouds son Hassan har en lillasyster. Jag tänker på henne medan jag försöker greppa situationen. Jag funderar över om Hassans lillasyster har något minne av sin pappa. Han, som är en av dem som räknar sekunder.
Ytterligare en dag senare passerar jag Hebron Road just som en demonstration om hungerstrejken avslutats. Det är dag 44. Kravallpolisen är på väg att lämna och de israeliska soldaterna försvinner i sina tunga fordon. Demonstrationerna, med sina yttringar av sorg och med krav på rättvisa, är tydligt ickevåldsliga. Vad fruktar soldaterna? Vilka är de?
Jag har ett fotografi i mitt inre. Det visar en ung israelisk soldat där han står i en tät soldatrad med uppgift att hindra en demonstration från att passera. Det är hans ansikte som jag bär i mitt inre. Konturerna är lite vaga, men hans ögon ser jag tydligt. Jag får anstränga mig för att tolka dem. Rädsla? Ja, det ser jag. Han är rädd djupt inne i sig själv. Anletsdragen är utslätade, neutraliserade, men ögonen talar. Han vill inte vara här; jag är säker på att han inte vill vara här. När demonstrationen löses upp går jag fram till honom och frågar om han talar engelska. Han ruskar lätt på huvudet. Jag ser in i hans ögon och viskar – på det språk han säger sig inte förstå – ”gå hem, och tag hand om dig”. Han är en staty. Ingenting förändras i hans strama hållning eller skarpt uthuggna ansikte. Men ögonen lever.
Det är dag 51. Utanför al-Khadr samlas över 100 muslimska män för att förrätta fredagsbönen på öppen gata, ett par hundra meter från en israelisk vaktpost. Några bildäck markerar avskiljningen och i långa rader breder männen ut sina bönemattor. Israeliska bosättare som fastnat med sin bil i ett bildäck får hjälp att komma vidare medan imamen talar om solidaritet med de hungerstrejkande. Unga pojkar, vuxna män och åldringar böjer sig mot den hårda asfalten. Efter bönen börjar några gå i riktning mot soldaterna och några sekunder senare är tårgasen ett faktum. Den slår ner bakom och framför oss medan vi skyndar mot säkerhet. Den fräna lukten irriterar. Ögonen svider. Jag tror att jag gråter för att ickevåldet ofta har ett högt pris.
Det är dag 55. Fler fångar har nu anslutit sig till hungerstrejken, (7) Planerna på tvångsmatning fortskrider, antalet fångar med akuta medicinska behov ökar, döden närmar sig.
Jag skriver dag 55 i den nya tideräkningen. Måtte den snabbt ha ett slut!
Bilder
1. Hassan håller stadigt i skylten med bilden av sin pappa Mahmoud al-Wadiyan. På skylten står det ”NEJ till administrativt förvar” på arabiska. Foto: Görel Råsmark
2. Demonstration intill ingången till Födelsekyrkan i Betlehem. På banderollen står det ”Frihet för våra fångar, från den israeliska ockupationens fängelser” på fyra språk, undertecknat organisationen Palestinian Prisoners’ Society. Foto: Görel Råsmark