Ezra är en man som engagerar sig i otaliga projekt runt om i South Hebron Hills. Vi är just på väg hem från Susiya när hans välkända, lite misshandlade vita jeep stannar till bland tälten, och ett gäng med israeliska fredsaktivister klättrar ur.
Det pratas en stund och vår chafför Abed visar dem bort till en av vattencisternerna i utkanten av byn — ett många kubikmeter stort underjordiskt hålrum med en gjuten topp som sticker upp över marken. Vi öppnar luckan och släpper ner en liten sten. ”Plopp” — det är mitt i torra sommaren, men fortfarande finns vatten kvar. Det visar sig att Ezra och hans vänner är ute och rekognoserar vattencisterner, på jakt efter de som är torrlagda. De vill klättra ner i dem, göra rent dem och laga dem som är trasiga.
Jag frågar en av männen som visar sig vara från Rabbis for Human Rights [1], om de varit i byn Saadet Tha’lah där en av vattencisternerna är fylld med dynga. ”Nej”, får jag till svar, ”armén har stängt av byn och vår advokat avråder oss från att åka dit”. Vi stänger locket och den vita jeepen jagar vidare.
Någon vecka senare står jag tillsammans med två journalister från Al Jazeera och The Palestine Monitor och tittar ner längs med sluttningen på byn Khirbet Bir al l’dd, där en liten skara med västerlänningar rör sig in mot byn och försvinner ner i en grotta. Underligt. Situationen är i övrigt lite komisk. Vi har kört så långt längs med vägen som journalisternas lilla hyrda sedan tillåter. Just som vi stannat kommer Ezra i sin jeep och ber oss lite stressat att flytta på bilen — vilket vi gör samtidigt som ytterligare 12-15 jeepar, passerar i karavan förbi oss. Det är en delegation av europeiska diplomater på väg ner för att besöka byn Jinba i det område som planeras bli Firing Zone 918 [2], och där dagen innan två arméhelikoptrar landade och soldater genomförde raider, bröt sig in i och genomsökte husen. Dagens välklädda besökare är nog mer välkomna.
Vi går ner mot Khirbet Bir al l’dd för se vilka människorna som försvann in i grottan är. Det visar sig vara en grupp av unga volontärer från flera olika länder som är där för att under några veckor hjälpa till att göra rent vattencisterner i byn. Det verkar som att Ezra och de andra hittade en del cisterner som behövdes fixas till. Cisterner där man samlar regnvatten är livsviktiga för byarna häromkring och förser både människor, boskap och grödor med vatten [3].
Människorna i Jinba spenderar ungefär 50% av sin inkomst på färskvatten [4]. De allra flesta byar köper vatten i någon av de närmaste palestinska städerna och transporterar det därifrån med traktor till byn, till en total kostnad av ungefär 100 SEK per kubikmeter, vilket är många gånger högre än vad de israeliska bosättarna i området betalar för deras fast installerade vattenförsörjning. Därtill är vattenförbrukningen skevt fördelad.Israel har sedan 1967 full kontroll över alla vattenreservoarer på Västbanken. Av grundvattnet som tas från Västbankens tre stora akviferer så använder Israel inklusive bosättningarna cirka 90%, medan palestinierna nyttjar de resterande delen [5]. Vattenförbrukningen för palestinierna på Västbanken är 65 L/kapita/dag, vilket underskrider WHOs riktvärde på 100 L/kapita/dag. Uppskattningar säger att Israel idag överutnyttjar med cirka 50% de förnybara vattenresurser som de blivit tilldelade enligt artikel 40 i Oslofördraget, medan palestiniernas förbrukning ligger i linje med fredsfördraget [4]. Det är i denna kontext av vattenbrist och skev fördelning av vattenresurser som israeliska myndigheter av administrativa skäl river och beslagtar palestinska vattencisterner som byggts utan tillstånd. Det bryter mot internationell humanitär lag, som både skyddar civilbefolkningens rätt till vatten och definierar ockupationsmaktens ansvar att tillgodose grundläggande mänskliga behov [3].
Det finns mycket att säga om vatten på Västbanken, men som Nader Khateb, generaldirektör för Jordens Vänners verksamhet i Palestina, uttryckte det då vi träffade honom i Betlehem ”den enda hållbara lösningen är att stoppa ockupationen”.
