Khaled tittar på mig med sina pliriga ögon och svarar:
– Det är vildsvinen förstår du väl? De bökar bara upp palestinsk jord – som min. Bosättarna har ju elstängsel, så deras mark är skyddad. Men när jag tog min rätt och sköt ett vildsvin, med ett gevär som jag har licens för från palestinska myndigheten, kom israelerna och tog både mig och geväret. En månad i häkte, 7 000 NIS i böter och 5 000 NIS [1] för advokaten kostade det så jag kan inte göra om det så ofta.
Leendet hos Khaled när han berättar går inte att ta miste på; han är en kämpe med humor vilket jag får uppleva flera gånger under vårt samtal. Jag sitter hemma hos Khaled och Randa Mukarkar på deras gård i Uja al-Tahta i Jordandalen ungefär en kilometer från gränsen mot Jordanien.
Det är mycket varmt och Khaled erbjuder mig hela tiden ny plats i skuggan allt eftersom solen vandrar. Runt om oss rör sig ankor, getter, får och familjens hund och ibland dyker grannen upp, hälsar, slår sig ner, röker en cigarett, försvinner och kommer tillbaka.
Khaled och Randa är de två sista kristna bönderna av sin släkt i området. Khaleds farfar, med rötterna i Beit Jala utanför Betlehem, där familjen fortfarande äger land, köpte marken här 1938. Nio familjer från släkten var de när de började bruka marken, i dag är bara de två kvar. Av de 200 dunam [2] de äger kan de bara odla på 40.
– Det är mycket svårt och allt bottnar i att Israel kontollerar i princip allt vatten , säger Khaled. [3] Ur de 21 brunnarna i byn kommer det nuförtiden saltvatten ur alla och vi får aldrig tillstånd att borra nya.
– Det gör att vi måste överge de grödor vi traditionellt odlat: apelsiner, citroner och bananer och istället övergå till dadlar. Dadlarna klarar sig på saltvatten och kan till och med överleva två år helt utan vatten för att sen leverera igen.
– Sen är det ju inte bara grödorna som behöver vatten, fortsätter han. Vi människor behöver också, och i samband med Osloavtalet bestämdes att byn skulle kunna köpa 25 kubikmeter vatten i timmen av Israel vilket var rimligt då eftersom vi var cirka 1 000 personer i byn. I dag är vi 7 000 som ska dela på samma vattenflöde, och det är mest resultatet av Israels politik i Östra Jerusalem; människor står inte ut och flyttar istället hit eftersom det är pendlingsavstånd. [4] Och i det här fallet håller Israel verkligen sig till avtalet – inte EN kubikmillimeter mer än de band sig för 1993.
Tack vare ett tillstånd att äga brunn från den jordanska tiden (tiden mellan 1948 och 1967) har Khaleds lilla familj tillgång till lite vatten utan saltinnehåll. På det sättet kan han fortsätta att odla majs, tomater och gurka, hålla får och getter. På det sättet kan han också producera ost och sälja på marknaden i Jeriko och till affärer i Östra Jerusalem via sin mor som flyttat tillbaka till Beit Jala. Själv har han hamnat på svarta listan [5] efter ”vildsvinsaffären” och han själv gissar att det dröjer minst tre år innan han kan åka in till Jerusalem och sköta affärerna själv igen.
För att inte vara helt bundna av det färskvatten de har tillgång till har de köpt in dadelpalmer för framtiden. Parallellt med detta tror han att ekologisk odling är det de kommer att satsa på.
Men hur är det med fienden? Är det bosättarna, eller vildsvinen? Svaret på frågan från Khaleds sida är nog att det är bosättarna, men när vi skiljs är han väldigt noga med att säga:
– Det finns hopp, och jag tror på freden. Det finns hopp för båda folken, och vi kommer att kunna leva tillsammans.
