Hon är fyra år och håller ett rakblad i handen. Hon är fyra år och fram tills alldeles nyss lekte hon följa John, eller kanske var det kurragömma, med gatstenarna som underlag. Hon är fyra år och palestinier och någon kastade just ett rakblad över henne.
Jag sitter i affären några meter därifrån med en platsmugg te i handen. Runtomkring mig, i gamla staden i Hebron, hänger färgglada väskor och smycken. Nawwal, kvinnan som sitter bredvid mig har gjort de flesta armbanden och örhängena, små handskrivna lappar talar om priset. Hon är sedan länge van vid att rakblad, stenar, vatten, urin singlar ned från himlen. Jag tittar upp mot solen som helt skuggas av ett metallnät täckt av sopor. Där över nätet bor bosättarna. Nätet löper från vägg till vägg, förvandlar himlen till ett rutnät. Varje dag använder bosättarna nätet som papperskorg. Utanför affären, till höger om mig och min tekopp, hänger fuktiga sjalar i turkost och cerist. Ett resultat av att någon bosättare för en timme sedan kastade ner en hink med vatten. Jamal, mannen som säljer sjalarna tittar trött på mig, känner efter om de har torkat ännu.
– Vem vill köpa en blöt sjal?, suckar han och jag låter frågan hänga kvar i luften.
På några ställen har palestinierna hängt upp preseningar som skydd mot vattnet och urinet och oljan, men där just de här sjalarna hängde saknades en presening. Sedan 1997 och Osloavtalet är Hebron en delad stad, mer än hundra israeliska vägspärrar och andra hinder skiljer bosättarna från palestinierna.[1] Gamla staden tillhör Hebron 2, eller H2, vilket betyder att området är under israelisk kontroll. Den andra delen, Hebron 1 eller H1, är under palestinskt styre.[2] När en bosättare kastar ner ett rakblad skyddas denne alltså av israelisk militär och polis. Unga israeliska värnpliktiga bemannar hustaken till höger och vänster om metallnäten, jag försöker få en skymt av dem men de är bättre på att leka kurragömma än den fyraåriga flickan. Allt som allt är det 4000 israeliska soldater som skyddar Hebrons 450 bosättare. Stadens 140 000 palestinier skyddas av 400 poliser.[3] En israelisk flagga vajar sakta genom nätet.
– Jag har blivit så van vid skräpet att ett rakblad i en flickas hand inte längre förvånar mig, säger Nawwal.
Tillsammans med kvinnor i närområdet driver hon kvinnokooperativet Women in Hebron[4]. Hon suckar uttråkat, turisterna är få och affärerna går sisådär. Hebron är sedan århundraden tillbaka en viktig handelsknutpunkt men efter andra intifadan stängdes mer än femhundra palestinska butiker i souken, den traditionella basaren. efter order från den israeliska militären.[5] Ett rött märke på butiksdörren betydde att man måste stänga ner sin affär. Nu är handelskvarteret näst intill ödelagt, jag sitter som ensam potentiell kund på det som brukade vara ett livligt handelsstråk. Vem vill titta på skräp när man kan titta på himlen? När bosättarna tittar upp från den andra våningen ser de bara solen.
Jag dricker ytterligare en klunk av det söta teet och försöker förstå hur man kan slänga ner sitt barns blöjor eller använda tamponger på andra människor. Försöker förstå hur man tar rakbladet som någon just kastade på ens barn och fortsätter sälja sjalar eller skratta. För skratta gör vi. Några minuter senare skämtar vi om äcklig mat, eller kanske var det dumma politiker.Men jag kan inte tvätta bort känslan. Flickan är fyra år och för henne är det en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv. För mig är det den första dagen av många i Hebron.
