Vems hus blir det nästa gång?

Jag väcks hastigt en morgon av ett meddelande från vår chaufför om att det pågår en husrivning i området Jabal al-Mukabbir i östra Jerusalem. Detta är en berättelse om en krossad dröm, men också om envis kamp för fred.

Husdemoleringar är vanliga i Palestina. Under de första åtta månaderna 2014 förstördes 565 hus i område C på Västbanken, vilket är de områden som ligger under den Israeliska militärens kontroll. [1] 98 av dessa låg i östra Jerusalem. [2]

Den absolut vanligaste orsaken till rivningarna är att husen inte har bygglov. Detta är inte så konstigt, då det är nästan omöjligt för palestinier att få de tillstånd som krävs för att bygga vare sig hus eller tillbyggnad.

Efter demoleringen händer det att husägaren själv får stå för rivningskostnaderna, vilket handlar om stora summor. För att slippa dessa skulder så resulterar det ofta i en så kallad självdemolering, att ägaren, efter att ha fått demoleringsordern av polisen, själv alltså väljer att själv förstöra sitt hus. [3]

När vi följeslagare kommer fram till Jabal al-Mukabbir har bulldozers och militär redan gett sig av. Vid resterna av huset möter vi ägaren Alyan Jabal, som verkar vara i20-årsåldern, omgiven av vänner som kommit för att stötta honom.

Alyan är mycket tystlåten och dämpad, men han och hans vänner berättar att han alldeles nyligen har köpt huset och höll på att renovera det från insidan. Han var nu så gott som färdig. Framåt sommaren skulle han gifta sig för att då flytta in där tillsammans med sin hustru.

Han säger att den israeliska polisen kom tidigt samma morgon, satte upp demoleringsordern på dörren, tog ett foto av den och gav sig iväg. Bara en liten stund senare kom en stor mängd militärer tillsammans med maskinerna och river huset framför ögonen på honom, berättar han. Enligt vännerna kommer Aylan att få en räkning på 40-50-tusen israeliska shekel för rivningen, vilket motsvarar 80 000 till 100 000 kronor.

Berättelsen och situationen är gripande och stämningen är lågmäld, det är egentligen inte mycket vi kan göra mer än att visa vår medkänsla och lova att rapportera vidare det vi ser och hör.

Lite längre bort står ett team från den palestinska tv-kanalen al-Quds och intervjuar Alyans pappa, vars hus också ett rivningsbeslut hängande över sig.

När jag sätter mig i bilen igen, sorgligt nog för att åka och bevittna två demoleringar till, så växer känslorna inom mig. Sorgen över att Alyans drömmar skulle krossas så brutalt. Men också en ilska över att så många människor här ska behöva leva med en så stor osäkerhet. Att så många ska behöva fråga sig, undrar när det är min tur?

Det är lätt att fråga sig om det situationen är olöslig Vem ska trycka på för förändring?
Den israeliska fredsrörelsen är liten och på flera sätt splittrad, men den finns. En del av den är ”Women in black”. [4] Det är en samling äldre damer som varje fredag demonstrerar under tystnad med den enda parollen ”Stoppa ockupationen”. De har gjort det vid samma gatukorsning i västra Jerusalem sedan 1988. Som följeslagare i Jerusalem ingår att medverka i just denna demonstration.

När vi står i demonstrationen upptäcker jag ganska snart att vi inte är speciellt väl sedda av de som passerar. Mängder av långfingrar räcks upp, okvädningsord skriks och man spottar mot oss från bilarna. Jag säger till en av kvinnorna att de är allt bra modiga som ideligen utsätter sig för det här. Hon dröjer lite med svaret.

– Nej modiga vet jag inte om vi är, men vi är bestämda. Det här vansinnet måste ju få ett slut.

Det må så vara om ni är modiga eller inte, tänker jag, men i mina ögon är ni ändå hjältemodiga.

Och kanske kan det vara så att det är människor som dessa kvinnor som gör att Alyans nästa hus kan få stå kvar. Låt oss hoppas och be att det ska bli så.