”Vi behöver utbildning för att kunna förstå hela bilden. ”

Flera gånger i veckan följer vi skolbarn till skolan al-Lubban Secondary Boys School i byn as-Sawiya söder om Nablus. På bergstoppar runtom skolan ser vi de israeliska bosättningarna Eli och Ma’ale Levona (1). Skolområdet bevakas sedan många år av israelisk militär och barnen möter dagligen tungt beväpnade soldater på vägen till skolan. Vissa dagar riktar de vapen mot barnen, vissa dagar står de utanför skolporten där skolans rektor Mohamed Assad, tillsammans med lärarna, möter upp barnen så att de kan komma in i skolan.

– Skolan omringas hela tiden av soldater, de har arresterat elever och skjutit gasbomber mot skolgården, berättar rektor Mohammed Assad.

Häromdagen bevittnade vi följeslagare också när en 14-årig pojke, som anklagades för att ha kastat en sten, blev frihetsberövad av israelisk militär på vägen hem från skolan. När vi frågade soldaterna vad som pågick, svarade de ”we don’t speak english.” Pojken kördes iväg i ett militärfordon samtidigt som hans mor desperat försökte förmå soldaterna att släppa honom.

Detta är långt ifrån första gången elever på skolan besväras av soldater. Alltsedan den israeliska ockupationen inleddes 1967 har den militära närvaron vid skolan varit hög, men då var de mindre aggressiva.
– Soldaterna trodde själva att ockupationen var tillfällig, att de skulle lämna Västbanken, berättar Mohammed Yousef, lärare och vice rektor på skolan.
Yousef har själv varit elev på skolan.
– Problemen började när bosättarna kom, säger han.

Attackerna från bosättare och soldater har fortsatt och ökar, i synnerhet under 2018 enligt UNOCHA. I oktober 2018 anklagade israelisk militär skolans elever för att ha kastat sten mot dem och krävde därför att skolan skulle stängas. Skolpersonalen, uppbackad av elevernas föräldrar, beslutade dock att hålla skolan öppen, vilket resulterade i en stor militär närvaro och konfrontationer mellan israeliska soldater, skolpersonal och elever. Soldaterna sköt tårgas och distraktionsgranater mot skolan som stängdes temporärt, men man lyckades återuppta skolverksamheten bara två dagar senare (2).

Situationen för eleverna på skolan är dessvärre inte unik. Bara under 2018 har UNOCHA dokumenterat 111 kränkningar av barns rätt till skolgång på Västbanken, något som uppskattas ha påverkat 19 196 barn som i genomsnitt utsatts för två incidenter varje vecka. I mer än hälften av dessa fall har soldater använt skarp ammunition, tårgas och granater mot eleverna (3).

Vi besöker även Urif Boys School, en skola i byn Urif som ligger mycket nära en israelisk bosättning vid namn Yitzhar (4). Bosättarna kommer ideligen in i byn och attackerar bybor och elever, vilket bidrar till ytterligare friktion och fler sammandrabbningar. Om israeliska soldater kommer till platsen gör de sällan, om någonsin, något för att skydda eleverna eller byborna, berättar skolans rektor Ayed Qot. För att skydda eleverna finns därför ett högt staket runtom skolan.

– Är vi i en skola eller är vi i ett fängelse, frågar Ayed Qot uppgivet och berättar att attackerna och det dagliga våldet har en stor effekt på elevernas psykiska mående, med en hög frånvaro och dåliga skolresultat som konsekvenser.
– Det är tydligt för oss att deras mål är att stänga skolan, säger Ayed Qot samtidigt som han visar en hög med tomma tårgasbehållare som soldater har slungat mot skolan vid sammandrabbningarna.
– Vi behöver utbildning för att kunna förstå hela bilden, lägger han till.

Rätten till utbildning är fastslagen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i Barnkonventionen (5). En ockupationsmakt är enligt Genèvekonventionen, skyldig att underlätta att skolverksamheten i de ockuperade områdena kan fortgå (6). Staten Israel är bunden av samtliga nämnda konventioner (7).

Tillbaka i al-Lubban Secondary Boys School frågar jag rektor Mohammad Assad hur det kommer sig att skolan fortfarande hålls öppen trots att elever och lärare dagligen drabbas av våld och trakasserier. Han svarar kort;

– Resisting by existing. (Förf översättn: motstånd genom sin existens.)