”Hur vi än gör får vi bara skäll! Hur vi än anstränger oss så är omvärlden inte nöjd”, säger den israeliske soldaten vid vägspärr 56 i Hebron på Västbanken. Han fortsätter, vänd mot oss följeslagare: ”Vad vill ni egentligen?” [1]
Jag står på al-Shuhada Street i Hebron och pratar med soldaten i vägspärren. Han har precis hjälpt några palestinska skolbarn genom metallbågen i vägspärren. ”De är inte vana vid den nya kontrollen”, säger han.
En flicka tappar sin väska på golvet men får hjälp av soldaten att plocka upp den igen. ”Ni är professionella, ni hjälper människor”, berömmer jag honom och hans kollega, och försöker att skapa kontakt: ”Jag heter Karl, vad heter du?”
”Varför behöver du veta det?” kommer det blixtsnabba svaret.
Det har han ju rätt i, det är betydelselöst i sammanhanget. Soldater är anonyma bakom uniformen, man frågar inte om namn eller militär enhet. Jag känner igen situationen från Kosovo där jag tjänstgjort, då svenska bataljonens soldater upprätthöll säkerhet och stabilitet längs vägarna i Kosovo. Armén är israeliska statens representant på plats. Soldaten bestämmer på varje plats där han står.
Han vill inte säga sitt namn, men i tanken kallar jag honom Alex. Efter att vi följeslagare stått vid vägspärren en stund för att observera in- och utpassagen av palestinier, berättar han att han är född i Ukraina men tonåren är israeliska. Alex och hans kollega verkar vara runt 27 till 30 år, han är en reservist. Han säger att han bor i ”centrala Israel”, för mig en synonym för boende på Västbanken eller vad många israeler kallar för Judeén och Samarien. Alex har återkommit från Gaza berättar han. ”Där var det fältmässigt, ingen toalett i närheten som här”, säger han.
Några barn skyndar förbi för att inte bli försenade till lektionsstart. De fortsätter in på den tomma och starkt solbelysta gatan al-Shuhada. Skolan ligger längst bort i andra ändan av gatan. Vår uppgift vid vägspärren är att övervaka behandlingen av barnen och räkna antal skolbarn som passerar (projekt ”access to education, tillgång till utbildning”).
Vägspärren som Israel upprättat på ockuperad mark och som barnen passerar varje dag på väg till skolan, består av en barack i plåt, egentligen en container som står tvärs över gatan och spärrar all passage. Barnen går genom dörrar vid ena gaveln. Inne i containern står kontrollbågen som vi känner igen från världens alla flygplatser. Ovanpå baracken finns ett vakttorn där fler israeliska soldater bevakar omgivningarna.
Soldaten fortsätter: ”Titta bara på denna postering. Den förra containern brändes av någon som kastade in en molotovcocktail. Palestinierna här påstår att vi soldater brände containern med flit för att göra livet svårare för dem, för att hämnas vår förlust i Gaza. De som annars passerar här fick en lång omväg efter det”. Han suckar: ”Vår förlust? Vi knäckte ju Hamas!”
Han menar att vägspärr 56, där han står, är nödvändig för att upprätthålla säkerheten för de hundratalet bosättare som bor på östra sidan av al-Shuhadagatan. Tidigare har det ofta varit våldsamma sammanstöttningar på gatan mellan bosättare och palestinier. Nu är nästan alla portar längs gatan där många fler palestinier tidigare bodde igensvetsade. Bara några enstaka portar är öppna för de palestinier som bor i kvarteret. Istället flyttar fler israeliska bosättare in.
”Utan kontrollbågen kan vi inte släppa in palestinier i det här området. Alla palestinier som bor längs gatan skulle kunna gå ut genom spärren men inte in. Vi hade ett svårt arbete med att övertyga alla vuxna palestinier. Skolbarnen kunde vi släppa igenom efter manuell kontroll av väskorna. De är inte så många. Vi kan inte släppa in vem som helst på gatan framför den israeliska bosättningen längre ned på gatan.”, säger soldaten som jag kallar Alex. [2]
Flera palestinier hävdade att det var bosättare som tände på containern som Alex nämner, allt för att skylla på palestinierna så att spärren skulle vara kvar. Vägspärren är alltid bemannad av soldater och ändå är det ingen som med auktoritet kan berätta hur branden startade.
Itani, min sydafrikanske följeslagarvän och jag var och tittade på den utbrända containern. Vi hade svårt att se hur någon utanför vägspärren skulle kunnat få in en molotov på insidan av plåtcontainern där den stått. Vi tänker att det inte är omöjligt att soldater startade eldsvådan för att äntligen få en ny container som ersättning. Vad skall man tro?
Bilder
1. De professionella soldaterna i vägspärr 56, dagen före öppnandet av nya kontrollbågen. al-Shuhada Street i Hebron den 1 sept 2014. Foto: Karl-Göran Sundvall
2. Den utbrända och undantransporterade contaniern på al-Shuhada Street i Hebron den 2 sept 2014. Foto:Karl-Göran Sundvall
