Klockan kvart i sju på morgonen måndagen den 29 september ringer min telefon. Det är Ghassan Bani Fadl, vår chaufför, som egentligen skulle hämta oss klockan nio. Han säger på bruten engelska ”Karl, armén kommer, en kolonn med flera fordon står utanför bosättningen Ma’ale Efrayim. Bosättningen ligger granne med byn Tawayel.”
Efter några brödbitar och lite te är vi klara, precis när Ghassan anländer till vårt boende i Yanoun. Helge från Norge, Annelies från Nederländerna, Ghassan och jag är snart framme i Tawayel.
Vi följeslagare är först på plats. Det är nästan tyst i byn. Det finns inte många bybor kvar sedan förra husdemoleringen den 20 augusti, en onsdag morgon. Nu verkar det vara dags igen, en fullständig rasering av de husruiner byborna försökt återställa och nu bor kvar i.
Efter tio minuter kommer några arméjeepar. De kör genom Tawayel och upprättar en vägspärr på gott avstånd från byn.
– Vilken tur vi är på plats! Annars hade det blivit som den 20 augusti, då blev vi stoppade på en sluttning en kilometer från byn. Vi kunde bara se dammet från de raserade husen när traktorgrävarna rev hemmet för en familj.
Snart kommer några civila fordon och stannar vid högspänningsstolpen mitt i byn. Personal börjar skruva i transformatorn och en civilklädd man som verkar vara chef instruerar en förare för en av de tre traktorgrävarna i kolonnen. En armésoldat närmar sig oss där jag står lite på avstånd och filmar. Min puls stiger. Skönt att vi är flera följeslagare på plats.
”Pratar ni arabiska? Engelska? Vill du att jag skall prata?”, frågar soldaten som visar sig vara en kapten. Han fortsätter, ”Jag pratar när du stängt av kameran.” Kaptenen anvisar ett gränspolisbefäl som också kommit fram för att se efter oss utlänningar samtidigt som han tar Ghassan avsides och pratar med honom. Samtidigt som jag filmar presenterar gränspolisbefälet sig och vi skakar hand. ”Här gäller det att knyta en relation, annars blir vi bortkörda”, tänker jag. [1]
Bakom befälen börjar traktorgrävarna knuffa omkull byns elstolpar. ”Vad gör de?” frågar vi oss samtidigt som vi ser att en civilklädd man klipper sönder elledningen. Ytterligare en man startar en motorsåg och sågar av en fälld elstolpe.
Efter två timmar är allt över. 70 stolpar och tre och en halv kilometer elledning är rivna och avklippta.
Vid sista huset samlas familjen och ser när den sista stolpen fälls. Mamman ropar ut sin förtvivlan med de sju barnen bakom sig. Hon ropar (ungefärlig sammanfattande översättning) ”Vi kommer aldrig att ge oss av. Tror ni det hjälper att ni tar vår elström? Jag skall mjölka getterna och ysta ost utan maskiner!” Jag tänker också på maten som förstörs i familjens kylskåp och att kvinnan åter får bära vatten till hushållet när vattenpumpen inte fungerar. Ghassan berättar att det finns en kvinna i byn som har cancer och behöver kylförvarad medicin.
Bakgrunden till händelsen är att ockupationsmakten för tio år sedan förklarade att den bördiga Tawayeldalen är ett skjutfält, enligt Ghassan. Tidigare hade befolkningen tvingats flytta från Jordandalen och anvisats att bo i staden Aqraba. Befolkningen stannade efter tre fjärdedelars väg och slog sig ned i byn Tawayel.
Under åren som gått hade invånarna byggt en moské och andra gemensamma lokaler i byn med insamlade pengar. I maj kom israeliska armén och rev alltihop. Några familjer flyttade in i närbelägna grottor, andra flyttade upp till släktingar i Aqraba. Åter andra försökte återställa sina husruiner och täcka med presenning för att bo kvar. Det var ingen idé att ta emot tält från Röda korset. Israeliska armén har börjat konfiskera sådan hjälp. Följelsagarteamet i Yanoun har följt den tragiska händelseutvecklingen.
Det visade sig att belgiska staten bekostat bygget av elnätet i Tawayel som en gåva till Aqraba. Vår videodokumentation blev uppmärksammad av Oxfam, en brittisk biståndsorganisation med kontor i Belgien. [2] Den israeliske ambassadören i Belgien fick förklara sig i ett tv-inslag. Ambassadören hävdade att elnätet var olagligt byggt. Belgien skulle lämna in en ansökan till israeliska myndigheter för sedvanlig handläggning om tillstånd om återuppbyggnad. [3]
Dagarna efter rivningen startade Aqraba kommun återuppbyggnaden av elnätet. Arbetet fick avbrytas efter någon timme då israeliska armén åter kom till platsen. Alla palestinier flydde snabbt från byggplatsen för att inte bli arresterade. Alla klarade sig utom en man som togs till förhör i fyra timmar. Palestinierna lyckades få undan alla maskiner som annars skulle riskerat bli beslagtagna av israeliska armén. Efter ytterligare några dagar var palestinier åter på plats och reste elledningen. Denna gång utan maskiner för att hinna undan snabbare om någon israelisk armépatrull skulle komma. Ingen patrull kom till byggplatsen.
Elstolparna står nu uppe med reparerade elkablar. De sju familjerna har åter elström på sina boplatser. Det är bara några få familjer som har hus kvar, övriga bor i ruiner av sina hem. Muhammad Sudqi Salih bor i ruinerna av sitt hus tillsammans med sina tre pojkar. Hustru och fyra flickor bor för närvarande hos släktingar i Aqraba. ”Lämnar jag marken kommer jag aldrig att kunna flytta tillbaka så länge israelerna härskar”, säger Muhammad.
I tolv år har följeslagare skrivit om konflikten i Israel och Palestina.
– Gör det någon skillnad för människorna i det Heliga landet?
Vårt arbete har i ett fall gjort skillnad för invånarna i byn Tawayel, Aqraba kommun. Israeler vill nu tala med företrädarna i kommunledningen. Sista veckan i oktober ringde en israelisk myndighetsperson till Aqraba kommun och berättade att nu när ledningen åter är på plats igen behöver vi prata. ”Elledningen är ju en humanitär nödvändighet”, hade han sagt. Detta har inte hänt tidigare, enligt en säker källa i kommunledningen.
Bilder
1. Israelerna fäller en elstolpe i Tawayel. Foto: Karl-Göran Sundvall.
2. Sonen Yousef sitter i ruinerna av familjen Sudqi Salehs hus den 20 augusti, före demoleringen av elledningen. Storebror gör te för att bjuda oss besökare på. Foto: Karl-Göran Sundvall.
