Vi har inte lyxen att tappa hoppet

I ett israeliskt arbetarklassområde i Jerusalem, cirka 15 minuter från gränsen mot Betlehem träffade jag Angela Godfrey-Goldstein, en luttrad fredsaktivist, med brittisk och israelisk bakgrund. Hon berättade om sin syn på det israeliska samhället, den politiska situationen och att känna hopp för fred.

Angela är uppvuxen i England och flyttade till Israel 1981. Sedan 1998 har hon jobbat med olika organisationer som arbetar för fred mellan Israel och Palestina. Hennes senaste engagemang är Jahalin (1), en palestinsk NGO som framförallt arbetar med beduinsamhällen, så som Khan al-Ahmar, som hotas av tvångsförflyttning, en tvångsförflyttning som skulle kunna allvarligt äventyra arbetet för en tvåstatslösning (2).

Jag börjar med att fråga om soldaterna, inte sällan taniga killar där tonårsacnen dröjer sig kvar, som vi följeslagare ser stå vid skolor och checkpoints med sina automatvapen.

– Dom här ungdomarna går direkt från skolan till militären. På helgerna åker de fortfarande hem med tvätten till mamma. De är först efteråt de reser och växer upp.

Majoriteten av alla israeler måste göra militärtjänst, med vissa undantag, och det ses som en viktig aspekt i att växa upp i Israel (3). Efteråt tar många en paus och åker många ut och reser. Angela menar att det är då de hittar sig själva och kommer hem som vuxna individer, utflugna ur föräldrahemmet. Precis som för svenska ungdomar i samma ålder så är det mycket sökande och en hel del droger, vissa fastnar i det senare och kommer inte hem alls. Vid det här laget har de redan spenderat två eller tre år som soldater.

Jag frågar vidare om hur mycket israeler vet om vad som händer på Västbanken. Angela hävdar att informationen finns där. Vi bläddrar i Haaretz, en av de stora israeliska engelskspråkiga tidningarna där det finns gått om kritik mot mycket som av det som görs på Västbanken och i Gaza (4). Men precis som på många andra håll i världen så har folk här också filterbubblor, och många matas med information som bekräftar det de redan tycker. Angela menar att den israeliska debatten är väldigt kortsiktig.
– Huruvida palestinier har rättigheter, var palestinierna ska leva, huruvida Israel kommer dras inför internationell krigsdomstol, det diskuteras inte. Vi har tur om vi pratar så långt fram som nästa val.

Det israeliska samhället är pressat och fragmenterat. Det finns många synvinklar och som följeslagare möter vi oftast antingen israeliska fredsaktivister, soldater eller aggressiva bosättare. Men Angela menar att majoriteten, den tysta massan, bara vill leva sina liv. Och de kan absolut svänga åt ett mer fredligt håll.
– En stor majoritet av det israeliska folket är fundamentalt bra personer, om de ges hopp, fakta, pressas ekonomiskt – ja, då kan de absolut svänga åt rätt håll.

Hon minns också andra intifadan, när man kunde gå på en buss i t.ex. västra Jerusalem och inte veta om man skulle komma av den levande, det sätter sina spår (5). Hon menar att ockupationen har korrumperat många att inte ifrågasätta mycket av de saker som händer på Västbanken, som de inte annars borde tolerera. Hon hävdar att det är ett konstigt samhälle med stor dissonans mellan vad som görs på de ockuperade områdena, och hur man pratar om Israel – enda demokratin i Mellanöstern, armén med högst moral i hela världen och så vidare. Just nu ser hon mycket skrämselpropaganda i israelisk politik och hon saknar modiga politiker som vågar försöka en fredligare väg.

Men hon är hoppfull, trots brist på politisk vilja och det pressade läget för fredsaktivister i Israel och Palestina. Angela har nyligen medverkat i en bok där flera olika israeliska, palestinska och internationella aktivister skriver till försvar för hoppet, hoppet att situationen kan förändras och ockupationen ta slut. Angela inleder sitt kapitel med ett citat från Vaclav Havel, som också får avsluta denna reserapport. ”Hopp är inte samma sak som optimism. Det är inte övertygelsen att något kommer sluta väl, utan snarare vetskapen att något är rätt och logiskt oavsett hur det slutar.”