”Vi kommer inte att lämna”

I ett tält i den lilla byn Khan al-Ahmar sitter Abu Khamis framför ett bord och tittar rakt in i tv-kamerorna. Framför sig har han hela världen, eller i alla fall medierepresentanter från plattformar som når jorden runt. Klockan närmar sig 14.30 och Abu Khamis gör sig redo att dela med sig av sitt budskap.

Han är talesman för beduinsamhället Khan al-Ahmar som bara några timmar tidigare fick beskedet att Israels högsta domstol står fast vid sitt beslut att alla byggnader i byn ska rivas då de saknar byggnadstillstånd. En vecka från den 5 september måste alla invånare ha lämnat sina hem och israeliska myndigheter får jämna byn med marken. Men Abu Khamis budskap är tydligt.

– Vi kommer inte att lämna, säger han.

Kampen om Khan al-Ahmar på Västbanken har pågått de senaste åren. Byn ligger mellan de israeliska bosättningarna Ma’ale Adumim and Kfar Adumim i område C som är under israeliskt styre och är ett av flera palestinska samhällen som riskerar att tvångsförflyttas när israeliska myndigheter vill länka samman israeliska bosättningar med västra Jerusalem med planen ”E1”. En internationellt omdebatterad plan som enligt den israeliska människorättsorganisationen, B’Tselem, riskerar att skära av östra Jerusalem från resten av Västbanken och på så sätt försvåra fredsprocessen och skapandet av en palestinsk stat med sammanhängande territorier (1).

– Det här är en väldigt dålig dag. Det som rätten har gjort idag är att hitta ett sätt att använda lagen för att stjäla vårt land, säger Abu Khamis och pekar på 18 andra beduinsamhällen som påverkas av planen.

Att deras hem saknar tillstånd säger han beror på att tillstånden är för svåra att få. Något som FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, OCHA, bekräftar. Enligt data från den israeliska civila administrationen avslogs exempelvis 91 procent av byggtillstånden i område C under det första halvåret 2016 (2).

Enligt UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar, kallar 181 personer Khan al-Ahmar för hem. Ungefär häften av dem är barn och 95 procent av invånarna är flyktingar från Negevöknen (3). Till Khan al-Ahmar kom de på 50-talet när beduiner tvångsförflyttades av den israeliska armén efter Israels självständighet 1948. UNRWA är bara en av organisationerna som kritiserat planerna att riva byn och ännu en gång tvångsförflytta familjerna, nu till ett område nära en soptipp nära staden Abu Dis utanför Jerusalem, och kallat planerna olagliga enligt internationell lag (4).

Högsta domstolens senaste beslut betyder att Khan al-Ahmars juridiska möjligheter är uttömda. Men för invånarna i byn är beslutet bara ännu ett steg i kampen för sitt hem.

– Vi vet hur det är att få våra hus rivna. De har rivits tidigare och vi har återuppbyggt dem, säger Abu Khamis och fortsätter:

– Vi kommer att stanna här även om de river våra hus. Även om de river våra hus och vi får bo här under bar himmel så kommer vi att stanna.

Men skillnaden nu, säger han, är att hela världen tittar och att Khan al-Ahmar inte längre för kampen ensam.