På frågan om vad han skulle göra om han hade makt att styra världen, svarar han att han skulle styra med rättvisa. Inte separera folk och religioner, som den politik israelerna driver. Han säger att enligt Islam har alla rätt att välja religion och sätt att leva. ”Vi är alla bröder – judar, kristna och muslimer. Jag skulle se till att alla får leva i säkerhet. Konflikten här handlar inte om religion, den handlar om ockupation.”
Abdel Karim talar lugnt och sansat men med ett allvar och en bestämdhet i rösten. Hans ansikte, omvirat av en palestinsk svartvit sjal, vittnar om ett hårt liv. Hans fru Zbaideh sitter bredvid och lyssnar. Vi är på ett av alla regelbundna hembesök vi gör som följeslagare för att lära oss hur vardagslivet för palestinierna ser ut och för att visa solidaritet med familjer som har det svårt. Med oss har vi tolken Hani, som känner paret sedan tidigare vilket gör det lättare för oss att komma på besök och i förtroende få höra vad de båda varit med om.
Paret bor i byn Al Bweira, i utkanten av Hebron. Dalen har länge kallats Hebrons fruktskål, för dess bördiga jord och stora fruktodlingar. Abdel Karim är själv jordbrukare men sedan bosättningen Kharsina byggdes 1982 på sluttningen några hundra meter bort, har han mycket svårt att försörja sig och sin fru. Delar av hans mark har konfiskerats av israeliska militären. Han behöver tillstånd för att använda sin traktor på sin egen mark och han får inte bygga brunnar för bevattning. Dessutom är den viktiga vägen från byn till marknaden i centrala Hebron blockerad av jordhögar och cementblock; två av alla sätt israeliska militären använder för att spärra av vägar för palestinier.
I Hebron finns totalt 191 avspärrningar och över hela Västbanken 578 stycken, då är 84 avspärrningar i Hebrons stadskärna inte inräknade. [1] Avspärrningarna får förödande konsekvenser för den palestinska ekonomin. Däremot påverkar de inte den israeliska ekonomin på samma sätt eftersom moderna vägar utan vägspärrar knyter ihop Västbanken för israelernas behov. Jag frågar om han kan se sig själv leva med israelerna. Han svarar: ”De har inte kommit hit för att leva med oss. Innan 1948 levde vi i fred med judarna, det var när sionisterna kom som problemen började. [2] Jag förstår inte hur de kan kalla oss terrorister. De ockuperar vårt land, våra hem, vårt vatten och vårt arbete. Jag ber alla i världen som har ett samvete att hjälpa palestinierna, vi vill bara leva.”
Zbaidehs situation som kvinna har drastiskt förändrats genom bosättningen intill. Hon säger att hon är rädd för att lämna hemmet ensam för att till exempel gå ut och handla, hon måste alltid överväga risken för en bosättarattack och var hon skulle fly om det hände. Det finns ingen gatubelysning i Al Bweira så hon går aldrig ut efter 18.00 när det blivit mörkt. När Abdel Karim inte kommer hem i tid blir hon väldigt orolig. De berättar att deras häst smet för två månader sedan. När de försökte fånga in den attackerades de av israeliska soldater med tårgas, trots att de fortfarande befann sig på sin egen mark. Zbaideh blev tvungen att uppsöka sjukhus och sedan dess har hon problem med hjärtat och äter regelbundet mediciner.
Zbaideh berättar också att hon vid ett annat tillfälle låg och sov när hon plötsligt vaknade av ett ljud från ytterdörren. När hon kom ut i vardagsrummet såg hon att dörren var öppen och i mörkret utanför stod tre unga bosättare med vapen. De blängde på henne utan att säga något. Zbaideh beskriver hur hon blev helt kall och inte visste vad hon skulle göra. Vågade hon gå fram och stänga dörren? Hon stod som förstelnad tills de plötsligt bara vände och gick därifrån. ”De ville skrämmas, det är så de gör. De vill få oss att flytta frivilligt för att vi inte längre står ut.”
Till viss del har de redan lyckats, Zbaidehs syster och familj, vill inte längre komma på besök till paret, eftersom de är rädda för sina barns skull. År 1990 rev israeliska militären deras hus och förstörde deras vattenbrunn enligt ett domstolsbeslut. Paret får inget bygglov och därför tvingas de på nytt att bygga olovligt för att ha någonstans att bo. [3] Som palestinier bosatt i israelkontrollerat område på Västbanken är det nästintill omöjligt att få byggnadslov. Mellan åren 2000 och 2007 fick 94 procent avslag på sina ansökningar om byggnadslov. [4] Enligt internationell humanitär rätt är det Israels förpliktelse som ockupationsmakt att säkerställa lokalbefolkningens grundläggande behov och mänskliga rättigheter. [5] Exempelvis är det förbjudet för en ockupationsmakt att förstöra egendom om det inte är absolut nödvändigt på grund av den militära verksamheten. [6]
Huset Abdel Karim och Zbaideh bor i nu är väldigt enkelt, byggt av cementblock med endast en dörr och ett fönster, allt för att minska deras utsatthet vid en eventuell bosättarattack. Sedan år 2000 väntar de på att få huset demolerat igen, men de vet aldrig när bulldozern kommer. Militären har besökt familjens hus flera gånger, varje gång blir de mycket rädda och börjar ta ut sina möbler för att rädda det som räddas kan. Fram till idag står huset kvar, men varje dag kan vara den sista.
