”Vi vet att de kommer att förstöra våra hus förr eller senare. Men vad kan vi göra? Vi vill leva. Vi måste leva. Vi kommer att stanna även om de dödar oss. Jag kan inte göra något annat än att lära min dotter kärlek.”
– De kom klockan halv åtta på morgonen. De tog ut sakerna som fanns i huset och sedan rev de det. Vi blev inte förvarnade!
Herr Abbasi ser arg och ledsen ut. På morgonen hade hans son, Eyad, ringt honom för att berätta att israeliska soldater höll på att riva ett av deras hus. Enligt lag ska husägare informeras om en förestående rivning. Ibland utfärdas en sådan men når inte ägaren själv. Eller tejpas den fast på husväggen några timmar innan rivningen påbörjas.
Det var på tisdagsmorgonen den 28 juli som familjen Abbasi vaknade av oväsen på gården. De upptäckte då att israelisk militär hade omringat huset och att några män höll på att bryta upp dörren med släggor. Det lilla huset som hade byggts som ett komplement till familjens bostad jämnades med marken. Familjen hade byggt huset för att barnen skulle få mer utrymme och ett rum att leka i.
Familjen Abbasis situation är inte ovanlig. De bor i området Silwan, i Jerusalem, där 65 % av husen hotas av rivning. [1] Det är vanligt att ett par hus i månaden rivs.
Till skillnad från familjen Abbasi har många familjer från Silwan blivit bostadslösa. Husrivningar och förlust av egendom är den vanligaste orsaken till omflyttningar av den palestinska befolkningen. [2] Många familjer har förflyttats flera gånger och bor hos släktingar eller i tillfälliga bostäder.
En av de vanligaste orsakerna till husrivning är att det saknas ett tillstånd för nybyggnation – ett så kallat administrativt skäl för rivning. Några bakomliggande orsaker till utfärdande av administrativa skäl för husrivning är att den israeliska staten vill ha marken för sådant som anses som vara i nationens intresse som nationalparker, bosättningar eller militära anläggningar. [3]
Mer än 94 % av palestinska ansökningar gällande bygglov avslås och uppskattningsvis lever cirka 28-46 % av palestinierna i östra Jerusalem med risken att deras hus kommer att rivas. [4] Eftersom den palestinska befolkningen växer och bostadsbeståndet snarare minskar än ökar, väljer många att bygga nya hus eller tillbyggnader på befintliga hus utan tillstånd. I fallet Silwan vill de israeliska myndigheterna bygga en nationalpark över området.
Tanken på en nationalpark på familjens mark gör herr Abbasi upprörd.
– Vi är alla födda här. Vår familj har bott här i 150 år. Men de vill ha allt land. När de rev huset sade de till oss, ” Vi gör det för det judiska folket.”
Eyads granne och svåger Mazen Rumman tycker att palestinierna i Jerusalem får betala ett högt pris. De betalar skatt som alla andra men riskerar att bli hemlösa. Nästan alla hus på deras gata riskerar att rivas.
– Vi måste betala skatt, men vad får vi för det? De gör ingenting i vårt område. Inga lekplatser eller någon service. De hämtar soporna ibland. Det är allt. Vi vet att de kommer att förstöra våra hus förr eller senare. Men vad kan vi göra? Vi vill leva. Vi måste leva. Vi kommer att stanna även om de dödar oss. Jag kan inte göra något annat än att lära min dotter kärlek.
Bilder
1. Äldsta sonen Abbasi sitter i resterna efter vad som som varit hans och hans syskons rum. Foto: Erika Aldenberg.
2. Mazen Rumman. Foto: Erika Aldenberg.
